vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Avtänd

25 jul 2010 02:45
Jag springer i skogen och till och med vid ett par möten. Inte i uppförsbackarna dock, och jag springer inte värst seriöst, men jag tycker om det. Tycker om att dundra fram och skrämma ormar så de slingrar undan från sina soliga fläckar på stigen, tycker om att inte tänka på nåt, bara att andas och springa lite till och en bit till. Det är nåt nytt som jag inte gjort förut, men jag vill inte exploatera det heller, egentligen vill jag inte ens prata om det samtidigt som jag inte riktigt kan låta bli. Som en nyförälskelse som man inte vågar knysta om av rädsla för att rucka på nåt som får allt att rasa och tappa sin smak.

Jag har i och för sig aldrig varit särskilt bra på att hålla tyst om sånt.

Jag tittar på mig själv i spegeln efteråt, rödflammig i ansiktet men det är inte det jag tittar på.

Jag ser på mina höfter.

På nåt sätt ser mina höfter aldrig så attraktiva ut som precis efter en tur i skogen. Träningskläderna smiter åt om precis rätt ställen så att midjan är slät och timglasformad och höfterna blommar ut i nåt som man bara vill ta på.

Jag ser på mina blommande höfter i spegeln och känner paniken komma smygande. Här står jag och blommar, med breda höfter och tungt gungande bröst, och det känns så bortkastat när jag inte vet nån att dela med mig av härligheten till.

Rätt vad det är kommer jag att vissna ner. Det börjar redan, även om till och med jag inser att det är en bit kvar till det fullständiga förfallet.

Det känns som att jag borde passa på, jag har inga band och inga åtaganden och jag har en kropp full av längtan, det börjar vara ett jäkla tag sen nån tog i den ordentligt. Och det är ju inte just det att jag inte kan hitta nån som kan ta på mig en stund.

Men jag blir så... blyg. Höften som är vackert rund hemma i spegeln känns malplacerad ute bland folk, och jag syns inte bland alla andra vackra människor. Jag orkar inte synas, orkar inte vara, orkar inte slå mig fram och hävda mig eller ens vara intressant eller intresserad.

Jag har inte tålamod nog att bli förstådd, och jag har fastnat i min ensamhet igen. Eller igen, förresten, jag har nog varit fast i den hela tiden men inte riktigt velat se sanningen i vitögat.

Jag vill dela mina skatter med nån, men jag orkar inte och vet inte hur man gör när man hittar nån att dela dem med.

Istället sitter jag på spårvagnen och nästan kräks av de där paren i lördagsnatten som doftar sex och vet precis vart de är på väg, lyssnar till ett eko av en älskad röst nånstans i hjärtat och kan inte låta bli att undra om det här är allt.

En räcka misslyckade val, och så sitter man där. Inte just fulare än nån annan, med sin egen särskilda sorts magi i proportionerna, men utan den där gnistan som får alltihop att flamma. Djupa rynkor i pannan som ser ut som att de aldrig mer tänker ge upp sin position, sorgset hängande mungipor, trötta gropar under ögonen.

Är det kört nu då?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (25 jul 2010 06:27)
vilken ärlig text <3 fina anne!

Anne: (25 jul 2010 11:47)
:) <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Isak
:: reklam ::