vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Förvirrad

10 jul 2010 17:39
Jag drömde inatt att jag hade en dotter och hon hette Amalia. Egentligen ville vi döpa henne efter Amelia Earhart, men samtidigt kändes det fel att flickebarnet främst skulle förknippas med fru Adamo och hennes publikationer, så det blev Amalia.

Amalia var sju år gammal i min dröm samtidigt som hon knappt var ett år, och hon skrämde mig för hon var mig så bekant samtidigt som hon var mig så främmande. Hon skrämde mig genom att vara mig så väsensskild samtidigt som hon så uppenbart var en del av mig på något sätt.

Hennes far var mitt ex, men hon hade helt klart hand med honom. Han och jag var inte ihop, men i drömmen kunde vi kommunicera med varandra.

Jag minns inte vad jag och Amalia gjorde, men hon var sju och gick omkring med en skolväska och hade brunt hår och verkade självständig fast tillgiven. Ibland ville hon bli buren, jag tror att vi varit ifrån varandra länge. Kanske var det så att jag råkade glömma kvar henne hos mitt ex när jag flyttade därifrån för... vad blir det i år? Tre år sen?

I min dröm gick jag och bar på min nästan stora dotter och häpnade lite över att jag glömt bort henne, bara sådär.

* * *

Jag har läst När oskulder kysser av Per Hagman sen sist. Jag har så lätt att ta över stämningar i sådant jag läser, och här är det den där tomheten som hotar under precis allt man gör, meningslösheten som blommar ut och tar över hela livet om man låter den. Blir lite paralyserad, vet inte vad jag ska göra för allt är så meningslöst.

Men så är det ju inte det, trots allt, när man börjar nysta i nåt och idkar lite uthållighet så blir det värt, nästan vad det än är, det blir värt för det är nåt att göra. Typ.

Och sen tänker jag att nej, man kanske inte måste vara precis som folk i böckerna. Kanske kan man låta sig själv vara lite mera fri, låta livet vara lite mera obestämt.

Jag har hemlängtan, fast jag inte kan säga till vad. För varje gång jag kommer hit upp blir det iallafall tydligare att det här inte är mitt ställe längre. Jag förändrats åt ett håll och stället åt ett annat, det är inte mycket kvar av det jag älskat och det som finns nu är inte nödvändigtvis sämre, men det är annorlunda, och jag har ingen relation till det nya för jag är inte här så mycket. Och jag känner inte att jag behöver få det heller, en relation, för jag har så många trådar som binder mig där jag är, även om de är konstiga tunna trådar som nästan inte känns ibland.

Jag har nya rötter, jag har en annan stad. Ett annat hem.

Fast jag tänker att jag vill skogen, men inte den här skogen. Jag vill skogen där björkarna växer täta runt sina gröna hemligheter, jag har inte märkt förr hur tunna björkarnas lövverk är, här.

Men rönnarna är sig lika, även om många av dem fått stryka med de senaste åren, och älven är kall och frustande härlig och väldig.

Jag vill skogen, eller vill jag? Allt är så förvirrat. Jag vill hitta nåt att göra med min tid som känns värt. Ett Arbete att kasta mig in i. Jag vrider mig av och an och spejar men jag vet inte vad.

Bara nåt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Mattias, Mats
:: reklam ::