Anne
Både vals & mazurka
29 jun 2010 19:54Semestern har börjat fint. Med häpnadsväckande lite öl, men fantastiskt mycket sol. Ett par dagar på badstranden med systern, en dag i Trädgårdsföreningen och på stan med en vän, en grilldag i Slottsskogen. Och, såklart, en kväll på stamstället.
Jag har varit trött och bedrövad men jag har inte varit särskilt nedslagen. Jag vet att tröttheten går över, bedrövelsen med, jag har flutit med i dagarna och på sjöns glittrande yta och under ytan av allt prat som omgivit mig, tyst och tråkig emellanåt men fast besluten om att inte låta mig stressas av det.
Jag lever. Jag läser. Jag plöjde klart Nousiainens kulturförvirringsbok, blev en smula förvirrad själv på kuppen, överdrivet uppmärksam på hur likartat folk på badstranden t.ex. beter sig. Men det gick över, och världen exploderade i unikum igen.
Sen har jag plöjt del två av Sookie Stackhouse-romanerna, och idag är jag väl halvvägs genom den tredje. Lovelovelove. Perfekta sträckläsarböcker.
Jag har köpt en liten svart klänning med fickor och spetsmönster (=hål. Rätt genom klänningen. Och ändå tyckte jag att jag skulle ha den. Men det är rätt små hål, och jag har ganska stora (=heltäckande) svarta trosor...) och min vän berömde mina ben. Det är jag och tennisspelarna, tydligen. Jag slickar i mig som en gräddglad katt, även om jag vill slänga in protester och förbehåll. Jamen jag kan väl få ha snygga ben då? En liten stund?
En vacker ung man kom fram till mig på spårvagnen häromnatten och påstod att han kände igen mig nånstans ifrån och att det han kom ihåg av mig var att jag har en fin rumpa. Han erbjöd sig att ta väl hand om den, men var tvungen att gå av innan vi hann komma särskilt långt i förhandlingarna (jag hann mest säga "huh?"). Men jag har tydligen en fin rumpa också, då.
Jag ränner ute i skogen och när ingen ser joggar jag och jag joggar längre än vad jag nånsin trodde mig om att klara utan att det ens blir jobbigt. Jag springer för att det är roligt och för att kroppen skrattar när jag gör det, men om jag möter någon tvärnitar jag och börjar gå istället för jag vill bespara dem åsynen av mitt fladdrande fläsk.
Jag klamrar mig fast vid de där snygga benen och den fina rumpan som en drunknande vid räddningsbåtar, jag behöver dem.
Mitt fläsk fladdrar inte så farligt. Det är bara inne i huvudet som fläsket kanske alltid kommer att fladdra, alla de där orden som ingen kan ta tillbaka och som ligger i den andra vågskålen, den som hissar alla snygga ben och fina rumpor till skyarna.
Men jag joggar i smyg för att det är roligt och när jag vant mig vid att jag kan kommer jag nog inte vara så blyg med det.
Och jag kan. På mina snygga ben kan jag springa. Jag har velat kunna det sen jag var liten, liten, sen jag var en rultig unge som bara läste böcker men drömde om att kunna springa ibland.
Nu kan jag. Längre än jag kunde tro.
Och läsa böcker.
Leva ett liv som jag väljer. Bit för bit.
Huh.