Anne
Här dansar oskulden som glittrande guld
26 jun 2010 21:23Jag kan inte låta bli att undra om det är nåt fel på mig. Jag försöker tänka att det är tröttheten och att det går över, jag ska bara vila upp mig och sen kommer allt kännas mycket mycket bättre igen. Det är så det är, tröttheten nästlar sig in överallt och sen är det ingen idé alls med nånting, inte med nåt. Det djävligaste med hela kråksången är att den får mig att känna mig så grundmurat värdelös. Så utan mening, utan mål, utan existensberättigande.
Sen sist har det varit midsommar, jag var hemma hos min syster och åt sill och färskpotatis.
Idag har jag varit och badat och solat, efter sisådär tolv timmars nattsömn, det var den där tröttheten ja.
Jag läste Hjärtdjur av Herta Müller i veckan. Jag är kass på att komma mig för med att läsa "seriös" skönlitteratur annars, typ nobelpristagare, jag blir så låst av förväntningar på boken att jag inte kommer nån vart typ. Eller om det är att det känns som ett så stort åtagande.
Men i bokhandeln häromsistens bläddrade jag i den lite, och konstaterade att den inte verkade så farlig, och så tycker jag ju att jag ska vidga mina vyer lite.
Efter tjugo sidor var jag smått sugen på att kasta boken i väggen. Men man kan inte ge upp efter tjugo sidor, och efter ytterligare några insåg jag att det som såg ut som en överlastad formfixering på bekostnad av allt innehåll kanske trots allt fungerade ganska bra.
Jag läste ut den på stamstället en kväll när jag smet in för att fördriva ett par timmar innan jag åkte hem för att dö rätt ner i sängen en stund, och började om på en gång, läste de där första tjugo sidorna igen.
Jo.
Jo, det är ett fascinerande romanbygge.
Jo, vad livet ändå är ensamt ibland.
Nu är jag halvvägs genom Vadelmavenepakolainen ("Hallonbåtsflyktingen") av Miika Nousiainen. Under avdelningen livets obotliga ensamhet. En "satir" (jag vet inte jag) om en finsk man som är medborgarskapstransvestit, han är en svensk man i en finsk mans kropp. Det är bisarr läsning, kanske särskilt för någon som liksom huvudpersonen (men av tämligen avvikande anledningar) vippar mellan det svenska och det finska.
Jag tror inte jag gillar den här boken. Men den är inte sådär att jag vill lägga ner, heller. Jag vet inte varför egentligen, men jag antar att jag trots allt vill veta hur det går. Nå något slags förlösning från den bedrövelse romanen väcker i mig.
Första dagen på semestern idag. Jag har precis fått lön, jag är ledig, jag har bra saker planerade, men inte så mycket att jag inte hinner vara spontan.
Jag har varit ute i solen hela dagen, jag har badat.
Jag ska sova en hel natt och vakna imorgon och vara gladare och piggare.
Det är så det fungerar va?