Anne
Alla nätter som jag inte minns
19 jun 2010 22:55Glimtar av stadens gator och hus, en park, den täta vegetationen som nu är ett faktum så självklart att det knappt ens märks längre, mer än på morgonen när jag tror att jag kanske missat bussen och inser att jag inte längre skulle se den om den kör ifrån mig, för alla alla löven är i vägen.
Stadens gator och hus, stadens självklarheter, stadens mysterier. Där en bakgata jag går ibland på natten, en kyrka, en sprayad tagg som inte säger nåt annat än att personen bakom taggen är tuff och vistas i många stadsdelar.
Fula tråkiga höghus som på något obegripligt sätt huserar mängder av människor och trots allt är del av den där magin som staden andas ut och in. Det där som man letar efter, rastlösa ensamma kvällar när fötterna äter milen av gator och hjärtat dunkar i varje gathörn, är det här? Eller här? Är det här något nytt sker? Är det här? Eller här?
Och magin är som den där strimman av nedåtgående sol över vattnet. Man kan vara i den men det kan bara synas utifrån, man ser det aldrig själv. Eller gör man det? Vet man att man paddlar iväg på solgatan? Vet man att man lever med hjärtat i handen, med magen stinn av trolldom?
Jag skymtar staden i glimtar och jag tänker på Thåström ibland. Det är så vackert här, vackert här. En vacker död stad. Och jag gillar kanske inte ens den låten, eller jag gör det men jag började med att inte göra det. Den är så pessimistisk, jag tror ju att staden lever? Den är vacker och den lever och den är magisk.
Men det är en vacker död stad när de egentligen fula husfasaderna badar i de sneda kvällssolstrålarna som bryter igenom en massiv molnsvärta. När spårvagnen flyger på bron högt över Metaltown och jag är tillfreds med att stå utanför magin och se ut över den en alldeles liten stund.
Det är sin egen magi. Att fånga ensamheterna i musslor och låta dem skava till pärlor.