vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Runaway, from the River to the Street

6 jun 2010 11:57
Söndag förmiddag, pizza till frukost, och kaffe såklart. Solen skiner och livet känns vackert. Mina händer på tangentbordet framför mig ser liksom mera levande ut nu, en nyans mera levande, de närmar sig sin sommarfärg och resten av mig är inte långt efter.

Sommarrock´n´rollivet har sparkat igång. Det är krogen och det är vin i parken och det är att leva nu och skita i morgondagen.

I fredags var det badmorgon med syster, sola hela förmiddagen, grilla sojakorv och skratta åt nyfikna småbarn och prata livlivliv. En kvick vända hemom och så fina vänner i parken med rosé och matlåda från delin, vita kjolen och dekadent vita filten och vältra sig i gräset och exponera sommarglada ben och fnissa och babbla.

Vännerna vandrade vidare och jag tog svängen om en bar vi alla känner och älskar, sörplade i mig en gin & tonic och pratade med baren i sommareftermiddagsstiltjen innan det var dags att möta upp LF och bege sig ner till älven, där vi satt på en klippa på min vita filt och tog väldigt många märkliga bilder med min kamera och sörplade i oss kopiösa mängder av hennes vita dunkvin.

Himlen var så vacker och livet så roligt och vännen så glad och kjolen så vit och det skymde och sen minns jag inte mycket mer.

Jag minns ett lite mindre kärt återseende av magsäcksinnehållet, och sen vaknade jag hos LF och insåg att jag var tvungen att pallra mig till jobbet i svinottan, och det gjorde jag, och presenterade nyerövrat magsäcksinnehåll för diverse papperskorgar innan jag gav upp och meddelade berörda parter om mitt tillstånd och åkte hem, fast inte förrän jag däckat i vilorummet i en timme för innan dess var jag inte förmögen att förflytta mig några längre sträckor.

Rock´n´roll, som sagt.

Eftermiddagen är något av ett töcken, telefonsamtal och planer hit och dit, men sen erbjöd sig en vän att möta upp mig hemma med pizza och där nånstans började min långsamma återfärd till ett någorlunda mänskligt tillstånd.

Efter en liten kant av pizzan, och lite cola, och en dusch, var jag redo att möta världen igen. Vi åkte till stan, mötte upp lite mer folk och sen gav vi oss av till ett solbadande Ullevi.

Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Green Day, och hade väl inte planerat att gå på konserten, men så fanns det en biljett över och en vän som behövde lite moraliskt stöd av det där slaget som jag är förmögen att ge (glatt! Entusiastiskt! Studsigt!), och så är det det där med konserter, det är alltid kul att gå på konsert. Så jag hade lovat att hänga med.

Johnossi började, och var uppenbart uppspelta över att ha en hel arena till förfogande även om de kanske kändes lite små där framme. Joan Jett & the Blackhearts var helt underbara, gamla rockräven JJ och fan, jag bryr mig inte om mitt rykte heller! Dammit! Rock´n´roll! Woo! Come what may!

Och så rullade Green Day-maskineriet igång. Från vänner som stod längre bak hörde jag att konserten kändes lite ödslig, lite för lite folk på lite för stor yta, men mitt i smeten märktes inte det alls. Och vilka underhållare, timme efter timme med enorm energi och knasiga upptåg och ösig musik. Jag tror inte att Green Day nånsin kommer vara nära mitt centrum på det där sättet som Thåström eller LW, de känns så väldigt väloljade på nåt sätt, men jag är fruktansvärt glad att jag gick på konserten, det var fint och roligt och nu har jag träningsvärk i magen och lite kramp i axeln efter allt hoppande och viftande.

Och nu sitter jag här i soffan och det är snart dags att gå till jobbet igen. Jag har fortfarande en klump i halsen och allt jag äter smakar konstigt, magen känns lite orolig och allt i mitt kylskåp verkar lite skämt, men jag lever och jag är nykter.

Dessutom har jag mystiska rispor på benen från mitt fredagsäventyr, och en känsla av att allt löser sig, varför ska man sörja? Om man håller sig i rörelse så är det svårare för elände att komma ikapp. Jag håller mig sysselsatt, jag har diskat och plockat i det samlade kaoset under min korta morgon och det är så skönt att skita i att stanna upp och fundera.

Varför stannar jag nånsin upp och funderar?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Vincent, Viktor
:: reklam ::