Anne
Livet är mänskans bästa tid
26 maj 2010 00:26Jag är ledig i sju dagar, idag var den första. På torsdag fyller jag år, på lördag ska jag ha nåt slags tårttillställning fast jag vet inte riktigt om jag har kommit ihåg att berätta det för folk.
Jag fyller ju tretti, det har vi väl avhandlat både länge och väl nu så det får väl antas vara allom bekant.
Jag önskar jag kunde säga att jag är ok med det här. Att jag känner mig i fas, att allt är fint, att livet glider på. Sanningen är att det gör det inte. Jag har mått sämre än på bra länge den senaste veckan, konstant pressande ångest så fort jag är på jobbet och en hel del av den varan även när jag är hemma. Det är värst när jag inte håller mig sysselsatt, lyckas jag företa mig något så känns det bättre, men ganska ofta sjunker jag bara ihop och klarar inte av att fokusera på något alls.
Trasig känner jag mig.
Jag vet att det känns såhär ibland, jag vet att det går över, jag vet att om en vecka eller imorgon eller om en månad kommer jag sväva över taken som en fjäder på förliga vindar. Jag vet detta.
Lika säkert vet jag att det alltid, alltid känns såhär. Alltid alltid är livet meningslöst och arbetet outhärdligt, alltid, det är bara att jag inte ser det jämt. Min hjärna är sitt grumligaste jag, men till det grumliga hör att jag tror att det är klarsyn, och det är det som är värst. Att på allvar tro att livet är såhär meningslöst, bara för att det är det just nu.
Det är mycket som samverkar för att göra det här till den största dippen på år och dar. Födelsedag, jobbelände, hela den här konstiga grejen med armarna, och så den vanliga pms-sårbarheten, allting det samtidigt och internt kaos är ett faktum.
Det är så vidrigt att stirra på den tysta telefonen, vänta på att nån ska höra av sig, nån vem som helst, bara för att få något slags bekräftelse på att jag finns och att nån bryr sig om mig, och minuterna släpar sig fram och inget händer.
Men det är nästan ännu värre när det faktiskt piper till i telefonen och någon tänker på mig och jag inser att det inte hjälper. Jag menar, jag *vet* ju att min övergivenhet sitter i huvudet och inte i yttre omständigheter, men den är där, den är pressande.
Men det lättar emellanåt. Det gör det. Efter vidrigaste dagen ever på jobbet igår fick jag ett sms som smälter isberg, och jag träffade LF på stamstället och vi var opepp båda två men det tog ingen lång stund förrän vi satt där och fnissade iallafall, liksom lite hjälplösa inför den obändiga humor som bor i vår relation, och trots att båda mådde katastrofkasst.
Idag köpte jag en provburk med färg till mitt extrarum på vägen hem från LF, en mörkblå som jag tror kommer bli fin, och så har jag tvättat och röjt undan lite och slängt en massa återvinning och burit ner saker i källaren och röjt lite på diskbänken och vikt tvätt.
Det känns bättre när jag håller mig i rörelse, som sagt, det är bara inte alltid så lätt att sätta sig i rörelse.
Det är fullt upp de närmaste dagarna. Inte värre än att det borde gå att rodda ihop och många riktigt fina saker vankas det. Jag ska måla, och jag behöver inte göra annat grundjobb än tejpa för tapeterna verkar ganska nya och oskadade, och så ska jag ta en vända till ikea och fixa ihop lite lampor och sådär, och imorrn ska jag hälsa på hos min syster och äta matjessill och sen är det min födelsedag och då tänker jag göra vad som faller mig in. På fredag kan jag måla lite mer, eller rodda annat jox, och äta middag med en fin vän, och på lördag blir det nåt slags kalas (när som helst efter klockan två, kom om ni vill!) och sen har jag söndag och måndag utan minsta plan.
Och det känns lagom? Som att jag har en chans att hinna med det viktigaste, och ändå finns det massa tid över till det där som inte går att planera.
Och jag försöker att inte tänka alltför intensivt på det där att jag lämnat kanterna av dagarna relativt ofyllda, att jag egentligen nästan vilken dag som helst utan problem hinner med att sova över på andra sidan stan med världens vackraste armar virade omkring mig. Om det skulle falla sig så. För det kan mycket väl hända att det inte faller sig så, utan att det betyder något dramatiskt. Det är nu en gång så att det är svårt att veta.
Men jag längtar så intensivt och jag hoppas så mycket att jag nog egentligen inte klarar av att kännas vid att möjligheten alls existerar... så jag lämnar marginaler som jag inte låtsas om och så säger jag mig själv att det blir bråda dagar framöver.
Och så försöker jag hålla mig i rörelse och hoppas att det inre tumultet mattas av.
