vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Ruined lives & bloodshed

13 maj 2010 19:08
Jag lever i en värld av trasiga människor. Alla är trasiga, finns det en värld där folk inte är det? Alla har skärvor, flis, det är där jag fastnar på dem, på det där som sticker ut som det trasiga på en nagel och fångar nån fiber av mig.

Alla är trasiga, men de flesta fungerar ändå. De flesta är glada ibland och ledsna ibland och kämpar nästan jämt. Ibland trillar en eller annan igenom, har det lite svartare ett tag, men vi gör så gott vi kan tillsammans och förr eller senare släpper det mesta.

Sms-dramatiken fortgår, även om den inte gör det med någon direkt häpnadsväckande intensitet, och kontentan är ungefär att jag är perfekt och han förtjänar inte mig, och jag förtjänar definitivt någon bättre, någon som har lika mycket fint att ge som jag.

Vilken besynnerlig idé. Jag, perfekt. Vacker på insidan och utsidan.

Och jag som aldrig träffat någon som ger mig så mycket fint som han.

Det verkar som att han menar allvar. All the way. Med att han tycker om mig, tycker såhär om mig, och med att han inte tycker att vi ska ses.

Jag är tom. Jag vaknade igår, efter tisdagens gråtfest, och sen dess har jag inte fällt en tår. Inte just känt nåt. Alls. Jag är liksom grå, det är som om en rullgardin dragits ner framför mig, jag går på autopilot och ägnar allt jag företar mig så mycket omsorg jag förmår, för att hålla mig ute ur huvudet, för att hålla mig upptagen. Jag vet egentligen inte varför, för de där stunderna när jag trots allt stannar till så händer inget särskilt, jag är tom, jag vet inte ens om det är så farligt det här, om det spelar någon roll. Jag har levt utan honom så länge, vad ska resten av livet spela för roll? Vad spelar nånting för roll? Man går och går och äter och sover och finns och en dag tar det slut. Detaljerna, jag vet inte. De är bara detaljer.

Samtidigt så finns det tusen saker jag vill förklara för honom, om vem jag är, om hur mycket jag behöver honom, om att jag inte heller vet om jag är nåt att ha och att det är därför det är så skönt att vi gått så långsamt fram. Att jag kan ha det såhär, bara vara nära bara prata lite långsamt som om vi hade tusentals år till förfogande, vilande i tilliten att vi har varandra och att ingen tid är nog men ingen för kort.

Men jag får inte ihop nåt för jag är tom. Halva fraser och idéer om vad jag vill säga blänker till som fiskar i en grumlig damm, men när jag vänder mitt huvud för att se dem bättre, långsamt går det, som för en sömngångare, så har de redan försvunnit igen, lämnat något obestämt minne efter sig bara, nåt ofärdigt, nåt otillräckligt.

Mest tänker jag att jag ska låta det ta lite tid, hela tiden detta tid. Låta huvudet klarna, låta tankarna koncentreras, sätta mig ned när jag är ledig typ i helgen, sortera i mina känslor, försöka få fram nåt rationellt.

Låta de hetaste känslorna svalna, jag vill inte gå för fort fram och det är inte för hans skull utan för min. För jag behöver långsamheten.

Men när jag sitter här och försöker glänta på den där dörren i bakhuvudet som stänger ute allt det där som borde fylla huvudet som nu är tomt, så yr där en orkan som vrålar "lämna mig inte såhär" tills strupen blir rå och lungorna sprängs, och sen går dörren igen med en smäll.

Det verkar som att det här är allvar. Det verkar som att det här är precis vad som händer i mitt liv just nu, den här avgörande stunden, jag står inför att förlora ett hopp som jag inte ens trodde mig om att ha.

I mitt liv är alla trasiga, i varierande grad, det ingår. Den enda respiten jag har från min egen trasighet är när jag har hans armar och ben omkring mig och kan möta hans blick.

Jag vet inte vad jag gör om det ska tas ifrån mig. Jag vet inte om jag orkar bära det här livet.

(Och den tomma tystnaden i mig säger att jag är melodramatisk och bara skriver det som låter bra, inte kan det kännas såhär, livet är inte såhär, livet är jämntjockt jämngrått passionslöst, det här är bara som jag inbillar mig, jag kommer över det förr än jag anar.)

(Och den tomma tystnaden smider ränker för att fortplanta sig, för att sprida ut sig i hela livet; den knuffar mig mot distraktioner, vill att jag ska följa med in i dimman, nätter och krogar och pojkar och öl, varför inte, det hjälper för stunden det vet jag ju. Och när stunden är slut kan man göra det igen, och igen, och igen, och tomheten och tystnaden kan täcka allt som ett tjockt lager av snö. Allt detta till det facila priset av lite illamående och en känsla av att inte riktigt vara sig själv.)

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


misan: (13 maj 2010 19:15)
<3

Anne: (15 maj 2010 10:28)
:)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Sibylla
:: reklam ::