vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

En annan sida av saken

9 maj 2010 12:00
Jag inser att mitt liv inte riktigt är narratologiskt tillfredsställande. Det finns en rörelse framåt, absolut, men mest rör det sig i sidled, fram och åter som en drucken matros på hemväg, utan mycket mening eller mål men med stort väsen för att alls hålla sig på benen.

Det pratas (skrivs) om att vara i fas med sin ålder. Huh. Det är inte just att jag inte är det, jag är inte direkt åldersnojig eller lastgammal, men det är helt klart en annan sorts fas. Kaosfas.

Om jag visste vart jag ville.

Om jag visste. Men den här druckna matrosen hör hemma i alla hamnar och ingen, särskilt ingen tror jag, och han vacklar fram och åter på hamnens hala kullersten och det spelar ingen roll vart han tar vägen för hemma är ett sjavigt hotellrum där han stannar tre nätter innan nästa seglats.

Och han har sett lugna hamnar där han skulle kunna kasta ankar och odla sin trädgård, han kan se det rotade livet framför sig, men mellan det och honom finns en tjock hinna av omöjlighet och han vet inte hur man tar sig igenom.

Han har rastlöshetens råtta i bröstet. Den hindrar honom inte från att sitta i timmar och åter timmar och laga nät eller skala potatis eller vad monoton syssla en matros kan tänkas behöva ägna sig åt, eller från att lyssna på främlingar eller sitta lugnt tillbakalutad på en filt och iaktta och trivas med det, men den krafsar och gnager när något kommer nära, när något blir på riktigt, när rötter kommer på fråga.

Eller nej. Narratologiskt otillfredsställande, var det. För allt nära väcker inte råttan. Många nära vaggar den till sömns, många rötter letar sig in i matrosens kött och hjärteblod och slår ut i prunkande vänskaper på hans skinn. Rötter som kittlar råttan i bröstet så den kacklar lite i sömnen, virar sig runt en tass eller flätar sig in i hennes morrhår, ibland när hon vaknar är det som att hon glömmer bort att riva och slita.

Jag blir bättre på att vagga min råtta till sömns. Det är den sortens fas jag är i. Jag blir bättre på att vagga min råtta till sömns, jag blir bättre på att ta tag om det exploderande rastlöshetshjärtat och trycka ihop bitarna till nåt som håller. Var kommer jag ifrån, att jag fått gå såhär långt bara för att komma hit? Hit där lockiga barnhjässor, ringar på fingret och tillfredsställande yrken ter sig som en utopisk hamn en seg hinna bort från allt jag lever i?

Hej jag heter Anne, jag fyller tretti snart och det här är vad jag har att visa världen. Något trasigt, något lagat, något ofärdigt, något skevt och något större än vad som får plats.

Något narratologiskt otillfredsställande, men förhoppningsvis någorlunda värt ändå.

* * *

Jag sitter tillbakalutad på en filt bland fina lugna människor och glada barn på ett vardagsrumsgolv. Kaffe finns i ymniga mängder, goda bakverk likaså, jag småpratar lite med en eller annan men ägnar mig mest åt att se. Och ser att det finns andra här som jag, en observerande kyckling, observerande stora människor också, och jag känner hur saker lägger sig på plats för mig, igen, samma saker, samma platser, ibland lite nya platser, klick-klick-klick säger det i hjärtat. Det handlar om långsamhet, igen. Om tillvänjning. Om att det tar tid med människor, om att vi är som skygga hästar en del av oss, men att med lugn och välvilja och bestämdhet så kan man närma sig vem som helst.

Nära nog.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (9 maj 2010 12:39)
Hihi, vi var visst flera som gick igång på "i fas med sin ålder". ;)
Det kan man väl vara på en himskans massa olika sätt, tänker jag, för alla har ju inte samma slutmål...

Är det rastlösheten som är hinnan?
Eller obeslutsamhet?
Dessa två förutsätter inte varandra egentligen.

Susanne/Will: (9 maj 2010 17:47)
Har följt ditt fenomenala berättande länge och jag tycker du ska skriva. Du låter som en författare. Du har berättelser. Dom brukar vara sådär matros-splittrade, det är en förutsättning för att dom ska kunna se allt dom möter i sina liv, och skriva om det. En särskild sorts ensamhet verkar det vara. Har tänkt detta länge, och nu blev det sagt :)

Susanne/Will: (9 maj 2010 17:48)
Fjärde meningen, "dom" alltså författarna. Blev ett syftningsfel tyvärr.

Anne: (12 maj 2010 23:21)
mando: visst är det så. :)

Susanne: wow. Tack! Och jo, jag tänker ju jämt att jag ska. Skriva en roman, bara för att se om jag kan. Men. Tydligen är det inte med tankekraft man skriver böcker? Heh. :)

Susanne/Will: (13 maj 2010 10:13)
Joo, man skriver böcker med tankekraft, först i skallen och sen skriver man ner dom. Tar lite tid att göra bara, men du skulle definitivt göra det kanonbra och förmodligen snabbt. :)

Anne: (13 maj 2010 20:28)
:)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Lucia
:: reklam ::