vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Hindsight is a Bitch

3 maj 2010 16:59
Jag har en låda med gamla dagböcker. Det är sällan jag tittar i lådan, nån gång per år för att dumpa en nyligen fullskriven i den möjligtvis, och ännu mer sällan som jag faktiskt tar upp nån av böckerna och bläddrar i dem. Det är väl ganska naturligt, de finns där som en trygghet och en väg till min historia men man kan ju inte snöa in på det förflutna alldeles.

Men det händer trots allt, att jag tittar ner i lådan, tar upp nån av böckerna, bläddrar i den. Och konstaterar att jag haft så kackigt självförtroende att jag vänt alla välviljor jag mött till likgiltighet, dödat allt intresse, tokvägrat att ta till mig människors vänlighet och bara låst in mig i mig själv och känt mig ensammast i världen.

Sen tänker jag att vad skönt det är, att inte vara sån längre. Vad skönt att kunna lita på andra och mig själv, vad skönt att jag inte är ensammast i världen längre. Och stackars de där personerna som strök med på vägen, de som försökte vara mina vänner och som blev tokdissade, inte för att jag ville dem illa utan för att jag inte klarade av att tro att de ville vara med mig, ha med mig att göra. Jag såg det inte ens, då, trots att jag skrivit om det, jag förstår inte hur det går till men så är det.

Vad skönt. Att inte vara sån. Det har jag tänkt när jag bläddrat i de där böckerna, men det var länge sen sist nu, flera år skulle jag tro.

Jag har ägnat den senaste timmen eller så åt att titta igenom ordarkivet efter mina förehavanden med armarna.

Vi behövde säkert båda det här året som gått, och vi har båda vuxit och vi var båda med när det inte fungerade, och jag visste inte och jag kände inte honom så väl. Det finns ursäkter, det finns förmildrande omständigheter.

Men han sträckte ut sina händer efter mig minst lika många gånger som jag skickade sms och saknade honom, och jag vägrade se precis som han vägrade svara.

Och så har jag gått där, som en katt med ilsket slängande svans, med eldgaffelrak rygg och hårt tillbakasvalda tårar, och känt mig förorättad.

Skratta? Gråta? Herregud.

Det är det där pansaret jag har liggande kring mina nakna fötter nu. Det som är gjutet av rädsla och självhat och som effektivt hindrar allt utom smärtan från att ta sig hela vägen in.

Åh, låt det ligga kvar på marken och rosta sönder och blåsa bort. Låt småfåglar bygga bo i dess armbågar och möss pila runt i vadskenorna, låt hjälmen bli ett hem för fjärilspuppor som kläcks exakt samtidigt och strömmar genom visiret i ett skimrande moln.

Låt mig slippa kränga på det hårda skalet igen. Låt mig slippa vara hård, jag vill inte vara någon man slår sig på.

Åh.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Lillemor, Moa
:: reklam ::