vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Pride will tear us both apart

2 maj 2010 21:59
Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är som att något slags försvar rasat, någon mur är borta. Stoltheten kommer inte i vägen längre, rädslan för att trots allt inte vara omtyckt, inte duga, har inget spelrum mer. Jag har kapitulerat. Jag har givit mig, jag har deklarerat mina intentioner med ett "om jag stannar inatt kommer det vara en stor grej för mig", jag har lagt ner mina vapen och står naken och väntar, och här tänker jag stå tills jag växer fast i marken. Jag kan se mig själv stå utanför hans hus i regnet, bara för att få vara i närheten en stund. Inte för att jag gör det, eller behöver, men jag skulle kunna. Jag kan se det framför mig.

Det har jag aldrig gjort förr. Inte ens kunnat föreställa mig.

Spanning years and continents, lives ruined, bloodshed... Epic.

Folköl, sentimentalitet och Veronica Mars. Ett bultande hjärta.

Söndag efter en lång vecka.

I hans säng ligger jag en morgon och tittar och tittar och försöker lära mig, försöker proppa förråden fulla för kommande magra år. Om jag förlorar dig igen vill jag kunna blunda och få dig tillbaka.

Jag förstår inte mina känslor. Hur de kan vara där, så ovedersägligen där, när jag slitit så ont för att komma någon annan vart. Kommer det fortsätta vara såhär? Finns den sortens kärlek alls i mig, som bara fortsätter?

Han slår upp sina ögon och ser på mig se på honom. Pussar mig lätt på kinden, nära mungipan. Två nätter tillsammans och en morgonpuss på kinden är det närmaste vi kommit att ens pussas. Det, och när jag låg och andades in hans andedräkt medan han sov, och insåg att jag längtat mig trasig efter den.

Jag begriper inte det här. Och jag vågar inte tro det, mer än att jag tar varje tillfälle i akt, och proppar fickorna fulla av honom, hans armar hans händer hans höft och midja i en glipa mellan kläderna som nästan driver mig från vettet. Hans ögon hans ögonbryn hans runda haka. Skuldror, rygg, hans lår över min höft, hans omfamning. Hur han är som måttbeställd för mig.

Jag har kapitulerat, och det är såhär det är. Jag vet inte när vi ses igen, vindarna blåser vart de vill, och på många sätt är det som det var förut men nånstans är nånting helt annorlunda, och jag har kapitulerat, jag står här naken och vapenlös och... ler.

Och kan knappt sluta.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (3 maj 2010 12:46)
Håller andan och hoppas att det ska kläckas en lyckofjäril ur den här bräckliga kokongen.

Kit: (3 maj 2010 12:47)
Håller andan och hoppas att det ska kläckas en lyckofjäril ur den här bräckliga kokongen.

Anne: (12 maj 2010 23:22)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Klemens
:: reklam ::