vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Even Cowgirls get the Blues

29 apr 2010 20:46
När jag förstod att man inte är immun mot krossade hjärtan och olycka ens om man är norra europas snyggaste prinsessa (och är förlovad med en riktig hund, om jag får vara ärlig med vad jag tycker...) var det som att nåt släppte, i mig.

Kärlek handlar inte om perfektion, det handlar inte om slipsar och ädelstenar och storstilade förlovningar. Det handlar inte om det där som ser bra ut eller låter fint att berätta om på släktmiddagarna.

Det handlar inte heller om stolthet eller prestationsångest eller prestationer över huvud taget, faktiskt.

Det är inte det jag vill ha, iallafall. Det är ju inte så jag lever resten av mitt liv heller.

Att tycka om en annan människa gör en sårbar, ställer dörren i hjärtat på vid gavel för en värld av smärta.

Jag är osäker på varför jag så glatt traskar in i den smärta som jag vet kommer längs stigen jag slagit in på med armarna. På sätt och vis känns det som att jag kan se klarare än någonsin. Jag ser att han inte är kry, inser att han kanske inte kommer bli det heller, kan egentligen inte se hur det skulle gå till att ha någon vanlig framtid tillsammans (och there I go, rusar fram i tankarna, går händelser i förväg som om det inte fanns någon morgondag), och ändå.

Det är armarna. Jag försöker reda ut det för mig själv. Lyckas till viss del, jag har den där torra rösten i bakhuvudet som vet precis varför jag tycker om vissa saker med honom, och han är ju gubevars så otroligt fin så vem skulle inte vilja tugga lite på den.

Men allt kan den torra rösten inte förklara. Det som kvarstår är något större än alla tankekonstruktioner, alla sociala och genetiska arv, alla likheter och olikheter. Det som finns kvar efter allt det där, det som finns kvar... Är magi. Är det där som får mina kinder rosiga i flera dagar efter att jag sett honom. Det där som får mig att sitta tyst men så närvarande med honom i soffan, mest tyst men föra ett haltande samtal som med den här takten kommer ta ungefär 3000 år innan nånting alls blir färdigdiskuterat, men att känna mig trygg med det, känna att vi vill varandra väl och gör så gott vi kan och kanske allra mest att vi gör det tillsammans.

Det som finns kvar är det där som gör att det känns värt det, det där som nånstans får mig att känna att det här är det största jag kan göra med mitt liv just nu. Vara nära honom när jag kan, och bära det som gör ont, och lysa stigen där jag går med den här solen som tydligen har bosatt sig i min mage.

* * *

Jag var liksom så inställd på att bara vara jag, nu. Efter en vårvinter av meckande och tvekande och försökande hade jag hjärtat i tryggt förvar på torran land med randiga strumpor på viftande fötter (okej, ibland kan jag känna att jag överarbetar mitt bildspråk?), och det är faktiskt fortfarande ganska tryggt. Inga pirater kommer åt det, mest för att det inte längre bär på sådant som pirater intresserar sig för.

Det är ett gräshjärta. Det ligger där, susar lite i vinden, och vem som helst får komma och sitta på det (......) eller springa på det eller bara korsa det (eller tugga på det? klippa det? rulla sig i det? hisnande bilder, här...), men det är bara den som lyssnar som får veta vad det susar om, i vinden.

(Okej nu har jag en bild av en gräsmatta med randiga strumpor på viftande fötter? Är jag lite trött eller är det bara att jag är flamsig idag?)

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, det här året som gått utan att vi just setts. Lärt mig de där tysta sakerna om mig, de där som fick det att krypa i mig tidigare och gjorde mig generad eller skamsen men som nu känns naturliga, känns som att de kanske inte fungerar med vem som helst men att det inte betyder att de är fel, utan att de behöver rätt sammanhang.

Det känns som en styrka, detta att ha blivit du med sina inre tystnader. Tystnad är inte ingenting, det är bara ett annorlunda nånting.

* * *

Men man kan säga så mycket. Skriva så mycket. Fundera och vrida och vränga och tro och tycka och tänka. Precis hur mycket man vill, faktiskt. Ändå vet man inte. Ändå kan norra europas snyggaste prinsessa bli bedragen av en hund, ändå kan hjärtat gå i en miljon bitar, ändå kan det göra så ont så man knappt kan andas.

Vad ska man göra? Det är ju en anledning att ta sig ur sängen varje morgon, iallafall. Se vad nytt som kan tänkas dyka upp under solen.

Solar i magen och miljonbitarshjärtan och allt möjligt där emellan.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (29 apr 2010 21:34)
Wohoo, se där en favoritfilm! :D

Och så till din text: så himla sant, att det är det som är livet. Att ta risken att det gör ont ibland, man vet ändå aldrig vad som händer, och det är livet, det är så det är. Det är så man dyker på de fina grejerna också, inte glömma det. :)

Anne: (30 apr 2010 23:29)
Har inte sett filmen, kanske borde? Jag gillar titeln iaf. :)

mando: (1 maj 2010 00:25)
Gör det, g´damnit! Måste älska filmer med lesbiska cowgirls ;)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Vincent, Viktor
:: reklam ::