Anne
Gammalt salt
26 apr 2010 00:36Tid gick och saker hände och sen blev det plötsligt bestämt att jag ska hälsa på hos armarna imorgon efter jobbet klockan sent. Vi ska inte hitta på nåt fuffens är det sagt, och bara att vi alls konstaterar det (att han konstaterar det) får hjärtat att fladdra i bröstet. Nej, inget fuffens, vi ska bara hänga lite i soffan och kolla på True Blood.
Och han har tagit tag i ett och annat men jag antar att han har en bra bit kvar till smooth sailing. Han känner sig ensam och undra på, han lär ha behövt dumpa större delen av bekantskapskretsen.
Och mitt hjärta fladdrar och min hjärna är plötsligt full av spindelväv, sjok av minnen som hänger ner i sinnets korridorer och gör konturerna av dagen och verkligheten lite dimmiga, lite vaga.
Åh, att vara nära honom. Jag minns. Hans vackra händer, hans haka, hans kind mot min. Hans läppar.
Två fladdrande hjärtan i två tätt sammanpressade bröstkorgar.
Men det är ju sånt jag inte ska tänka på. Det är inte sånt vi ska ägna oss åt, inte nu, vi ska bara hänga och jag ska inte sylta in mig för djupt och det blir inget fuffens och vi är bara vänner. Om ens det. Vi är två personer som ska nosa lite på varann och se om vi kan bli vänner.
Det är ett år ganska precis sen jag var där sist, hemma hos honom. Sen vi sågs avsiktligt sist, sen vi sa ska vi ses och sen sågs.
Åh, min strategi är förnekelse. Jag tror inte det kommer bli av, nåt kommer att dyka upp, vi kommer inte att ses. Det här är för osannolikt för att vara sant, detta att han föreslår att vi ska hänga, att han skickar sms idag, tre dagar efter att vi pratat om det på fejjan, för att stämma av, att han tagit tag i saker och är klar och rolig.
Det är för bra. Det är så hjärtat brister av blotta tanken.
Och jag minns, allt det där som jag sa, och ganska mycket mer, och jag minns också vilken ångest jag kunde få, låg där i hans säng och såg in i hans frånvarande ögon och älskade mig fördärvad och visste inte vart jag skulle ta vägen, med hans smärta, med min.
Jag grät för honom hela sommaren. Hela långa vackra sommaren hade jag en sten i bröstet.
Det ska inte bli så igen.
Och jag är mera på fötter nu än någonsin innan, och jag har lärt mig lite att inte alltid bara tänka på kärlek utan att tänka lite på praktiska saker också, och jag äter och sover och försöker uppföra mig för det mesta, och jag har fina vänner och jag tror att jag klarar det här och jag tror att det blir bra.
Men jag är nervös, och jag tror inte det kommer att bli av, och jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om det blev av. Sitta och stirra stumt på varandra i varsitt soffhörn? Prata om allt utom det som betyder nåt? Eller det där gamla vanliga, titta på varandra och gäspa stort och föreslå läggdags? Jag ska ju inte sova där, det hade jag inte tänkt. Ju.
Eller. Att det funkar. Att.
Åh.