11 apr 2010 21:35
Jag är just hemkommen från en förtegen sväng utomhus med min bror. Vi har aldrig varit särskilt nära, och det är vi inte nu heller, men jag har kanske kommit dithän med mig själv att jag har ro att närma mig honom och se hur vi kan umgås.
Det är egentligen samma med min yngsta syster, fast med henne är det lite enklare för hon är en sån som gillar att prata, åtminstone ibland. Gillar att prata om vänner och hur man har dem och om livet och sånt, sånt där som jag är expert på att fundera på.
Brorsan, han säger inte mycket alls. Han är uppenbart skärpt, men inte så pratsam. Men det verkar som att han gillar att hänga, iallafall ibland, och idag har jag promenerat och ibland sprungit medan han cyklat och hela storasysterhjärtat var stort och varmt av gemenskap.
Jag måste ju komma hit mer, så jag lär mig mina syskon.
Jag försöker lära mig att jag egentligen är ganska bra på att förstå var folk kommer ifrån. Min första reaktion, intuition om man så vill, brukar vara ganska rätt, men sen brukar jag lyckas svamla bort den genom att låta folk komma för nära, genom att tappa distansen. Genom att låta min idé om hur jag vill att saker ska vara ta överhanden.
Fest igår. En massa vänner till familjen, men inte många jag träffat tidigare. Jag kopplade på charmen, det är lustigt hur jag kan vara så öppen och så blyg samtidigt det är en blandning jag funderar på ibland men inte riktigt blivit klok på än. Men charmen, och jag försökte tona ner den där blicken som söker efter tjusiga karlar, för det var trots allt idel stadgade par här, och bara vara sådär generalcharmig som jag kan vara.
Charmade in mig hos några brudar och äldre män genast, fick bära en hideös sminkning ett tag för att visa vilken good sport jag är, mötte ett par blickar som trots alla goda föresatser bara krokade, krokade. Sådär så båda hajar till lite när blickarna möts, kanske precis för att man inte får. Men jag försökte skaka av mig, och det gick över förväntan, större delen av kvällen gick det över förväntan.
Efter middagen dukades bord undan och golvet blev fritt för dans till valfritt spotify-innehåll, och jag dansade konstant i många många timmar. Jag fick en ny vän på dansgolvet också, vi dansade tillsammans och spelade på varandra och var tvungna att avbryta emellanåt för att fnissa oss fördärvade över hur kul det är med någon att faktiskt dansa med och inte bara bredvid.
Det var hennes man som hade krokar i blicken.
Han dök upp sen, och vi dansade lite, och jag dansade med vem som helst och det var inte alls som det kunde ha varit, jag är inte den som limmar på folk till att börja med och verkligen inte om de är utrustade med damsällskap.
Men när dansen var slut och nästan alla gått fastnade vi framför spotify och i prat om allt möjligt, vi satt på det tomma vardagsrumsgolvet och pratade och han hade sin hand på mitt ryggslut och satt nära. Och jag tittade på honom och frågade om det inte var en ring jag observerat på hans vänsterhand tidigare, och vad sjutton gjorde högerhanden där? Han blev lite sårad och flyttade på sig, men jag slätade över och vi fortsatte prata.
Och sen nånstans så kom handen tillbaka, och vi lyssnade på Einstürzende Neubauten och satt nära och jag var trött och vinad och ölad och jag orkade inte protestera mer. Närhet, liksom. Kommer det som en överraskning att jag uppskattar det?
Och det är ju så oskyldigt som såna här saker blir. Verkligen. Och det är ju inget konstigt. Men jag känner mig så failed, och hans fästmö kom och såg ledsen och trött ut och ville hem, och när de gick sa hon inget alls till mig fast vi lovat varann att vi skulle ut och dansa nästa gång jag är i stan.
Och istället för två nya vänner så har jag två personer som nog gillar mig, men som av olika skäl inte riktigt vågar ha med mig att göra. Jag menar, vi känner ju inte varandra, så det är enklare att bara låta bli att ses än att reda ut saker.
Failed first impression.
Fast det reder nog ut sig, det är bara jag som råkat ut för en släng av pessimism.
Och annars var det ju en så sjukt rolig kväll, med trevliga människor, och jag hade flera finfina samtal med andra också inte bara min klockantre-själsfrände från vardagsrumsgolvet. Och jag fick komplimanger där jag skred fram i min paljettbeströdda version av pansarkryssaren potemkin, till och med far min tyckte att jag var fin och det mina vänner hör inte till vanligheterna att han ger uttryck för.
Och så den där hjälplöst beundrande blicken som Diva i sitt esse momentant kan framkalla hos folk, den får mig att rodna och vilja gömma mig men den värmer så gott så gott i hjärtat.
Life of the party.
Och tänk att det mest handlar om att inte vara rädd för att vara the biggest dork in the house.
