vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Xplodera mig 2010

7 apr 2010 21:47
Jag sitter på bussen hem från jobbet och våren klöser i bröstet. Rastlöshet, rastlöshet, rastlöshet, jag vill bara ut och förstöra nånting, ut och sätta nåt i brand, ut och rasera. Ut och hälla öl i krångelmagen, supa bort mina tågbiljetter, hångla upp karlar som är gamla som far min eller småpojkar tio år yngre än jag.

Jag vill vara som träden, som river i sig av den vårljusa kvällshimlen med svartnakna grenar, jag vill gripa tag i det här och punktera det och svälja det och bli ett med det och bli till. Det här ljuset, den här årstiden, det dallrande löftesrika hemliga undanglidande som finns nånstans runt nästa krök eller nästa eller nästa, bara man går tillräckligt länge eller festar tillräckligt hårt så hittar man det, eller så hittar man åtminstone en utmattning stor nog att man klarar av att gå hem och lägga sig för sin oroliga vårsömn.

Jag vill sträcka ut på vårtorra gator, gömd i mörkret, jag vill ramla in nånstans i mina alldeles för korta alldeles för snäva kjolar och kliva upp i nåns famn, jag vill sitta uppe hela natten och vara besjälad! Besjälad! Och Samtala, och Fnissa, och Finnas Till, och Leva.

Vägen hem från bussen, en upptrampad stig nedför en liten slänt till en cykeltunnel, det doftar av våt jord. Våt. Doften av våt jord är så berusande nu, det var så länge sen jorden var varm nog för att dofta, jag drabbas av en momentan lust att vräka mig ner i det våta fjolårsgräset och gnida ansiktet mot marken.

Åh, vettet, det har flytt. Det dallrar som vattendroppar ytterst i morrhårsspetsarna och jag vet inte om jag ska slicka i mig som en förnöjsam katt, eller ruska av mig som en dyig hund.

Jag har suttit hela dagen på jobbet med spända, spända axlar. Som om jag fått hålla emot med axlarna för att inte hela bröstkorgen ska explodera, spänner åt om mig själv för att hålla mig uppe och orka denna sista dag, sista dagen innan lite ledigt.

Jag måste alltid tänka i sistadagar för att orka gå dit. Sista dagen innan nästa ledighet. Sista dagen innan lön. Sista dagen innan fyradagarsledigt. Sista dagen innan jag får träffa en vän över fika. Sista, sista, sista. Åh, låt det bli en sista dag för alltid någon gång, låt den dagen komma snart.

Jag satt spänd, så spänd, med ständigt ökande tempo, bävade inför utvecklingssamtalet nästa vecka med högste chefen som jag knappt bytt några ord med, stressad över schemabyten som inte gått igenom trots att allt skulle vara grönt, stressad över att ingenting fungerar rakt av utan att jag måste springa efter och hålla ordning för varje steg på vägen, stressad över att jag inte ser någon utväg ur det här livet, ser ingen respit från det här ständiga gnuggandet, ångest över kroppen som brakar, inte bara magen utan även axeln som punktligt säger till så fort jag jobbat mer än vanligt.

Satt spänd, sammanbiten, nätt och jämt hophållen av järnaxlarna, när en kollega överraskade mig med axelmassage. Jag såg henne inte komma, jag var helt oförberedd, och jag exploderade. Och där var min mamma, hej hej mamma, biter ifrån mot någon som inte har en chans att veta vad hon gjort för fel, fräser som en katt på krigsstigen, oresonlig vrede riktad mot första bästa offer, gärna någon som menar väl. Jag lyckades iallafall finna mig snabbt, be om förlåtelse, så långt lärde sig aldrig mamma komma så jag får väl vara stolt. Men jag skämdes, och jag skäms, och jag vill inte vara den personen som jag blir under press.

Det blir bara mer hela tiden, där. Det blir hårdare och oresonligare och fånigare och krångligare. Och jag är inte som de som jobbar där, jag passar inte in. Jag har träffat flera av mina allra finaste människor där, jag skulle inte byta erfarenheten och det växande jag gjort där mot nåt i hela världen, men det är inte min plats. Jag hör inte till. Sen vet inte jag om det finns en plats för mig, om jag kommer hitta nåt där jag hör hemma, eller om jag får finna mig i att gå där och harva trots allt.

Jag vet ju inte vart jag annars ska ta vägen. Allt annat kräver en ansträngning och en arbetsinsats som jag inte vet att jag är förmögen. Eller, egentligen vet jag ju att jag kan, att jag har förmågan, men jag vet inte om jag lyckas få mig själv till att anstränga mig nog när jag inte faktiskt måste.

Inte mer än för sinnesfriden, då.

Men. Jag ska bort, iväg, ikväll packar jag väskan och imorgon ska jag ta tåg, jag ska packa senaste numret av Filter som jag köpte idag, och Bruno K. Öijer som jag köpte för ett tag sen (hej Garbo!), och jag ska packa min dagbok och några kjolar och lite glädje, och sen ska jag raka benen och diska och sen sova, lätt och oroligt om jag känner mig själv rätt, och sen ska jag ut i gryningen och kliva på ett tåg och bara finnas. Bara, bara, bara finnas.

Ut i världen med mig.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Betty: (7 apr 2010 23:06)
du skriver så underbart om våren, precis så är det!

Garbo: (7 apr 2010 23:45)
:)

Garbo: (7 apr 2010 23:45)
:)

Garbo: (7 apr 2010 23:45)
:)

Anne: (8 apr 2010 00:51)
Betty: Tack! Och ja, våren kan vara överjävlig i all sin härlighet. Men man skulle inte gärna vara utan...

Garbo: XD

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::