Anne
Febertrött och fantasilös
2 apr 2010 21:23Jag sover dåligt. Jag tror det är en transitionsgrej. Nånstans strax under huden händer det saker, stora havsörnar slår med tunga vingarna, blåvalar vänder sida i sömnen. Det betyder inte nödvändigtvis något stort eller omvälvande, det kanske bara är mitt sätt att ställa in mig på att det blir vår igen. Vad vet jag.
Men jag sover dåligt. Klarvaken när jag går och lägger mig fast jag var trött precis innan, ligger och vänder och vrider mig i sängen, går upp och dricker vatten, snyter mig, fryser och försöker sova igen.
Tankar snurrar i huvudet, på natten, jag skriver mycket these days men om jag gick upp när jag inte kan sova och skrev de texter som försöker ta form i huvudet skulle det bli dubbelt så mycket, minst. Har hittills prioriterat att trots allt försöka somna, och det är nog lika bra.
Jag hanterar inte sömnbrist särskilt väl. Jag blir sjuk eller sjukare, jag blir känslig och ömtålig och ledsen och arg och ynkligast i hela världen. Jag tycker inte om att leva när jag är trött, helt enkelt.
Trots det har jag ju tillbringat den största delen av tiden på senaste i just det tillståndet. Jobbar för mycket, festat för hårt, aldrig haft tid att vila ut. Trött, trött, trött. Men nu, när jag äntligen börjat förstå vilken enorm skillnad det är på piggAnne och tröttAnne, nu när jag faktiskt försöker vila, sova, så kan jag inte.
Nåja. Det är trots allt övergående. Jag verkar ha ärvt min farfars sömnförmåga, han kunde enligt legenden sova sina åtta oavsett omständigheter. Jag känner så många som sover dåligt jämt, jämt, och jag är så sjukt tacksam för att jag inte är en av dem. Längre. När jag var yngre var det annorlunda.
Men vet ni, jag har fått ett påskägg. Min vän som åkte till Paris kom ihåg mitt babbel om makroner. Så nu när hon är hemkommen och det är påsk så fick jag, jag fick ett ägg. Med makroner, och lite annat godis, och folieklädda chokladnyckelpigor, och en kökshandduk som är grön och näckrosbeströdd, och lite annat. Förstår ni hur fint det är? Hur lycklig jag blir, och hur jag resolut skiter i att beklaga mig över att jag inte har nåt åt henne för jag vet att hon inte ger bort så mycket kärlek bara för motprestationen. Det är så skönt, att kunna låta någon annan vara den snällaste, så fint att kunna känna sig uppskattad och älskad och som en prinsessa.
Vänskap handlar inte om prestation och motprestation, perfekt vägda mot varandra, utan om att bygga fint tillsammans, där var och en kommer med vad som än kan tänkas falla dem in att bygga med.
Jag gick hem tidigare från jobbet idag, nån timme bara, jag blev alldeles febrig framåt eftermiddagen, förkylningen som inte riktigt släppt sitt grepp. Innan det fick jag många att skratta med mitt tröttflams, min chef bland annat. Det är inte helt vanligt att jag får henne att tramsfnissa med mig, hon har alltid så mycket att tänka på eller vad det kan tänkas bero på. Men idag.
Jag tror att vi över huvud taget lär känna varandra lite bättre, these days. Vi kanske är lika långsamma båda två, kanske är det därför det tar tid.
Jag har också haft en faktisk konversation med Helt fel person idag. Först en plågsam stund i lunchrummet såklart, där jag inte klarar av att delta i det allmänna samtalet för att jag inte vet hur jag ska prata med honom. Efteråt känner jag mig fånig, jag vill ju inte vara den som tiger ihjäl, vill verkligen inte hålla fast i nåt gammalt groll, och tystnaden börjar bli besvärande samtidigt som det känns som att jag trots allt vill vara lojal mot mina egna känslor. Men jag kommer fram till att man kan öva och pröva och se vad som händer. Så när han dyker upp lite senare och börjar prata så försöker jag mig på lite kallprat, och jag tror att det fungerar. Jag krymper ihop inombords när han kommer för nära, han är nog en sån som gärna ställer sig nära, men jag tror att det kan bli nåt halvnormalt av det där ändå. Det ordnar sig.
Han verkar så lättad när jag faktiskt säger saker som för konversationen framåt istället för att bara sikta in mig på närmaste nödutgång och svara artigt och intetsägande på allt jag måste för att ta mig dit. Lite för lättad, på nåt sätt, hans lättnad vill bli en klibbig hinna som smiter åt mot mitt skinn och jag ryser lite. Men jag skakar den av mig och säger nåt käckt och sen går han igen och sen är det över.
Det känns så konstigt det här, så ovant att reagera så starkt och så negativt på någon. Konstigt också att vara så rädd för den inre mjukisen, så rädd för att råka i olycka. Igen, och igen, och igen.
Men fina saker. Påskägg, en gummiplanta i fönstret bredvid mig, glada sms, finsk dansmusik, chefen som överraskar mig med sin insikt i hur mycket jag jobbat på senaste, telefonsamtal, nåt att stoppa i hungermagen. Insikten att om jag kan hålla mig på rätt sida om tröttheten så känner jag mig människovärdig nästan hela tiden.
Jag ska hålla mig. På rätt sida.
