Anne
Sök ett svar du inte tror existerar
31 mar 2010 13:16Jag låg vaken inatt, klarvaken. Försökte få någon slags rätsida på livet. Jag har inte haft en släng av det där på länge, det där grundliga ifrågasättandet av allting.
Jag lyssnar på Kent. Jag har gjort en sån där playlist som jag gör, alla studioskivor med en artist i utgivningsordning. Oftast brukar jag shuffla dem, men ibland vill man ha kontinuitet och det vill jag idag.
När det blåser på månen spelade för en stund sen, jag stod i köket och tittade på regnet som strilade nedför rutan och på det gråa där utanför. Är jag en astronaut, är jag en astronaut? Är jag så ensam? En stund som landar i magen och bygger bo. Härifrån kan något annat hända.
Det är en regnig dag, en sån där nolldag. Den är inte på plus och den är inte på minus, den kan ta vägen vart som helst. Ljuset som silar genom det tjocka molntäcket in i mitt nedsläckta kök räcker med nöd och näppe till att lysa mina bestyr, och jag påminns om ljus och dagar hos min farmor, i stillheten, de lite kalla fötterna nedanför pyjamasbyxornas ben är samma fötter och binder samman. Tristessen är densamma, klådan i själen när inget känns meningsfullt, inget vill komma riktigt i fokus.
Ljuset är detsamma, det räcker inte riktigt till men det är såpass att man inte kommer sig för med att tända lampor. Och lampor kanske är fel en sån här dag, jag vet inte.
Jag är snuvig och har lock för öronen och slem i halsen, det är skönt att vara hemma en dag till. Jag ringde just och sa att jag kommer imorgon. Ny månad, nya tag. Fyra dagar i sträck, en dag ledigt, två dagars jobb och sen ett litet äventyr.
Det kliar i själen, och jag hoppas att det är för att något nytt håller på att bryta fram, nya tänder eller vingar eller lugn och ro. Jag hoppas att det inte bara är en infektion.
I måndags kväll, efter en hel dag i soffan med näsdukar, tog jag mig ner till affären en sväng för att fylla på förråden. När jag just kommit ut på vägen hörde jag ett himla tutande bortom träden på andra sidan, och efter en stunds idogt spanande fick jag syn på ett fågelsträck, ett enormt V som svepte över himlen. Jag stannade och tittade, stumt, följde det med blicken tills det försvann, norrut. Jag vände blicken mot min destination igen... och såg en enorm fullmåne, glänsande gul, stiga över staden.
Det är där det Riktiga livet finns. Fullmåne, fågelsträck, ett ljus som finns där, genom hela livet då och då, som kliar i själen. Kalla nakna fötter.
Det är där det finns.
Men vad *betyder* det?