vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Brain Dump

30 mar 2010 19:15
Jag har köpt mig en bit ost, bara vanlig hushållsost men eftersom jag inte äter mackor i någon större utsträckning har jag sällan ost hemma, den hinner bli dålig och så blir jag sur.

Men jag har en ost nu, och jag har ätit rostade mackor, vit formfranska med vallmofrö, inte just någon stapelvara det heller, rostade mackor med hushållsost och björnbärsmarmelad. Kanske gör jag en till, jag får se. Som det är sitter jag här och smuttar på en kopp lapsang souchong, ett te med rökig smak som påminner lite lätt om tjära (och finskt tjärgodis inte minst!). Jag gillar det, och har haft en ask av det i tehyllan i evigheter, men har inte kommit mig för med att dricka det på länge, länge. Förrän igårkväll när mangopanda tittade förbi och fastnade för det efter en stunds funderande och väljande.

Jag är förkyld igen. Tog mig en tur till stan idag, träffade LF och pratade bort en stund, och efteråt var jag alldeles död. Jag som hade tänkt mig att det skulle räcka med en dag hemma från jobbet, att mitt duktiga ätande & sovande igår skulle göra att allting var bra till idag. Och så, nej. Inte det. I ett anfall av chockerande företagsamhet ringde jag iallafall jobbet och sa att jag inte kommer imorgon heller, när jag förstod hur trött jag blev av att bara lalla runt lite med LF.

Jag känner mig pratsjuk. Spammar facebook med allt möjligt jag kan komma på, skulle kunna sitta här och skriva saker tills imorrn bitti, pladdrade på med LF. Samtidigt orkar jag inte riktigt, jag vet inte, orkar inte ringa nån jag skulle kunna ha en pratstund med eller sätta mig på msn och se om nån vill prata... Lite känns det som att jag vill pladdra för att jag är rastlös, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Behöver förströ mig, men orkar inte ta tag i nåt.

Lite opepp är jag också. Sådär så inget känns vettigt (vare sig 03.30 eller eljest) eller värt, livet är ett letande efter gråa dagars själ att skynda på. Jag har ätit, jag antar att jag skulle kunna sova en stund, orkar inte direkt nåt annat. Det är så svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, när det är såhär. Svårt att tro att det hjälper att sprattla, att det spelar någon roll vad man gör.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill göra nåt som är värt nåt.

Och det känns fel att fortsätta som jag alltid gjort och ösa ur mig och vara spontan, men det känns fel att proppa ner känslorna under ett sofflock och hoppa upp och sätta mig.

Det känns bara fel, fel, fel, det kliar inuti och jag vill gå nånstans och göra nåt och bara upphöra eller bli till eller åh.

Jag försöker köpa nya joggingskor, mina gamla trotjänare från förra året har punktering i ena sulan så att hälen är en halv centimeter lägre på vänstra sidan av högerskon och tårna tittar fram och de är smutsiga och släpper in väta i trampdynorna.

Det är en kass tid på året att behöva nya joggingskor på. Dyrt, dyrt, dyrt.

Jag längtar efter friheten som ett par riktigt bra skor ger, när fötterna är omslutna av bra stöd och mjukt studs och man kan glömma allt och bara gå, gå, gå.

Jag var ute och gick, gick, gick i fredags, över Änggårdsbergen i gamla trasskorna, jag kommer säkert bli låghalt av att gå omkring i dem men ibland orkar jag inte låta det hindra mig. Jag hade hängt med min sjukskrivna kollega, pratat och pratat i timtal, och efter att ha pratat om bruten rygg och trasig kropp och stillhetstvång kände jag att jag behövde bryta mig loss. Jag sprang nästan uppför alla backarna, jag skuttade över vattenpölar, och högst upp på krönet kände jag en doft som påminde om timjan och vår och kryddig skog och jag stod på en liten klippa och såg ut över skogen och delar av staden och dimman som kröp i kanterna.

Så tacksam över att ha en kropp som bär mig. Så tacksam över de runda starka låren, ryggen som håller sig rät utan vidare gnöl, över uthålligheten, över magen som arbetar i stegen så att jag kan känna det, under det mjuka utanpå finns muskler som man till och med kan se om man tittar.

Det är en annan sorts kropp, det är inte den där magertränade varianten. Men jag tycker om den, det är den och jag, och jag vill så gärna gå den till mötes när den ivrigt sträcker sig efter längre kliv och snabbare steg.

Nya skor.

Jag behöver nya linser (sista paret nu) och nya skor. Jag vill ha krukväxter; en monstera i vardagsrummet, en grön orkidé i köket och en hoya som blommar grönt. Kanske en sån där väldigt vit orkidé i sovrummet även om jag inte just är en orkidétjej annars. Stora gröna växter med fina blad lite varstans, en förmakspalm i den där matsalen som väl aldrig kommer bli klar. Jag vill ha några nya kjolar, ett par koftor och lite nya tröjor, kanske nån fin klänning. Ett par mattor, några tavlor, jag vill hitta ramar till min idé för hallväggen, jag vill ha ett par taklampor, en byrå, och en stor otymplig skänk till vardagsrummet sen när det blir tomt när matbordet flyttar in i matsalen. Jag vill ha en kristallkrona. En större tekanna. Några fåtöljer och ett vardagsrumsbord.

Ro i kroppen, en resa till Japan, kärlek, och ett meningsfullt jobb. Nåt nytt, en överraskning.

Rosévin i LFs sommarträdgård.

Men sen är det nog bra.

Men jag har te och rostmackor och lite pill jag skulle kunna ta itu med, jag har benvärmare och stickor och garn och fina vänner som gillar mig även när jag inte riktigt orkar förtjäna det. Jag har ett sinne för humor, även i mina mest patetiska stunder, även om det ibland tar lite tid (och en vänskaplig knuff i rätt riktning) innan jag ser det. Jag har en maffig bokhylla och en dito hylla (en text som inte handlar om bröst är ingen text). Jag har Lars Winnerbäck, vi har funnit varandra efter en tid isär, Thåström svek mig (men förhoppningsvis, och vad det verkar, bara tillfälligt) och där stod LW och kikade under sin röda lugg.

Jag har livet i mina händer, det har man jämt, och även om det känns som att jag inte kan komma på nånting alls att göra med det, mer än att låta det vila i slappt hängande händer, så finns det ändå där, och jag kan ju prova att dra lite i det och se vad det säger. Idéerna kommer inte när man sitter och förtvivlar, de kommer när man går och fipplar med annat.

Vi säger så.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lingula: (30 mar 2010 23:19)
riv och frys in! osten alltså. jag tänker det varje gång jag ser början på ditt ord på framsidan, så nu måstade jag skriva det.

Anne: (31 mar 2010 10:59)
Oooh! Smart! Fast när gör man det? Gör man det på en gång så har man ju en tråkig avriven ost i kylen... Fast det kanske det är värt för att slippa bli sur för att den möglar, förstås. :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Sören, Severin
:: reklam ::