Anne

Kärleksteori

22 mar 2010 21:43
Att skilja mellan den där generella önskan att ha någon intill sig och varje enskild individ som kanske skulle kunna vara den personen. Det är inte helt lätt. Man tappar lätt fokus, tappar lätt balansen, vacklar till och faller in i väggar. Särskilt när man inte hunnit ta vara på sig, hålla en hand över sig.

Jag erkänner. Jag önskar att det fanns någon som ringde på min dörr på kvällen bara för att hångla en stund. Jag önskar det fanns nån som ringde bara för att han saknade mig, nån som såg till att det plingar till av oväntade sms i telefonen ibland, nån att ligga och dra sig med om lediga mornar, nån som väcker mig med tunga hungriga händer i morgonljuset.

Nån att gå kvällspromenader med, nån att sitta i samma rum med varsin bok med, nån som lämnar spår efter sig på mig och kring mig. Nån att bli full och ramla i säng med, nån att byta hemliga ögonkast med över huvudena på alla alla vänner, nån som blir mjuk i ansiktet och ler när han ser mig, nån som får mig att bli mjuk och le när jag ser honom.

Jag hade två nyårslöften i år. Det ena var att skriva mer, och well.

Det andra var att tråna mindre och hångla mer. Tanken var att inte hänga upp mig på folk som inte ger mig the time of day utan bara ta det jag får och fladdra vidare.

Jag tror på att tråna mindre, fortfarande. Men jag tror inte på att hångla mer. Det funkar inte, för mig. Jag vill ha nåt som betyder nåt, hur gärna jag än intalar mig själv att jag står bra själv. Klart som fan att jag står bra själv, jag är självständig av fostran och ohejdad vana.

Men det hindrar mig inte från att vara en stor mjukis

som i stort sett mest bara längtar efter lite kärlek.

Tillbaka till sidans topp