vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Myter som slår hål

20 mar 2010 12:22
Det känns som att jag övergivit mina luftslott och tankekonstruktioner för ett liv på marken. Ett liv på marken fast med samma vidlyftiga själ som alltid -- eller, det känns kanske som att jag vänt min vidlyftighet utåt, som att jag förstått nånting om mig själv och det här med att man har rätt att vara den man är utan att skämmas. Inte ens rätt, för det antyder att det finns någon högre instans som portionerar ut den rätten. Man bara är, det man orkar och vågar och vill vara.

Det som blir så sårbart och ömt när man gömmer det i sitt hjärta blir en styrka och något vackert när man vänder det ut och in och låter det blåsa i vinden. Om man släpper det fritt, om man låter det blomma utan krav och förväntningar, om man inte håller det med ängslan för att det ska bli något man inte vill stå för.

Jag har ingen kevlarsjäl. Jag kan inte se att någon skulle kunna göra hål på mig, och jag kan inte heller se att det skulle behövas. Jag har en mjuk själ, den skulle kunna vara av mossa kanske.

Det verkar på sitt sätt så fint. Att längta efter någon som kan göra hål på en, att blöda ihjäl för någon hela sitt liv. Det kommer aldrig hända mig. För många människor betyder för mycket för mig för att det skulle fungera, jag skulle inte göra annat än blöda ur alla sår hela dagarna om jag var sån. I´m different.

Jag har lagt ner så mycket energi på att försöka vara tuffare eller svårare eller bry mig mindre, lagt ner möda på att bli det där som man ska vara... när det som funkar bäst för mig faktiskt är att bara finnas; att låta saker betyda det de betyder, att sila tillvaron mellan fingrarna som vatten eller sand eller blått garn, inte hålla fast utan låta det kommande komma och det passerande passera.

Och det fina är att det känns okej. Jag gillar även sånt som inte är som jag är eller som jag vill bli eller försöker vara, och varken jag eller det jag tycker om behöver förändras. Det kan bara vara, alltihop. Jag med.

Let it be, änna.

Hmm.

Jag känner mig lite konstig. Som att en dörr står öppen inuti huvudet som tidigare varit stängd. Samtidigt som jag klivit ner från luftslotten och tekniskt sett står på marken vecklas den där vidlyftigheten ut som en flygskärm och jag står på tå vid tröskeln till att bli förryckt alldeles.

Jag vet inte hur jag ska förklara det här. Det är en bra känsla i att jag känner mig närmare mig själv och därför även möter mina vänner på ett sannare sätt, men andra sidan av det är att jag kommer hem död sent i natten drar av mig alla kläder utom trosor virar halsduken som av någon anledning (.......) ligger i sängen runt halsen och somnar.

Jag tror att de konstigare grenarna av beteendet dock mest kommer av trötthet och inte spirande vansinne. Det har vi ju konstaterat förr, jag bär inte utmattning särskilt gracilt. En sexdagars jobbvecka är helt enkelt inte för mig. Ain´t my style.

Jaha, men det är två dagar kvar. Och nu måste jag sätta igång den här dagen. Skit också.

Jag vet inte ens längre om det var det här jag ville skriva men jag hinner inte mer.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Gudrun, Rune
:: reklam ::