Anne
Kärleken & döden
15 mar 2010 17:33Det är vad jag tänker på, tydligen. All the drama, all the time. Nu när kärleken lämnat sin förstaplats i mitt medvetande tar döden över.
Egentligen är det inte så mycket döden jag tänker på, kanske. Det är nog mer att den här insikten från ett tag sen, om att jag är så otroligt motiverad av dödsångest, fortfarande känns så ny och intressant att jag inte kan sluta tänka på det.
Jag har liksom inte ens reflekterat över att jag upplever dödsångest, innan. Det är ju ingen konstig känsla att ha, livet är kort och om det hinsides vet man ju inget (och som det ser ut härifrån så finns där ingenting, allt som finns upphör att finnas och så är det med det) så inte är det konstigt att det ger en lite ångest ibland.
Men att så mycket går att förklara med dödsångest. Flyktbenägenheten, motivationslösheten, oviljan att fatta beslut.
Varje handling, varje steg man tar är ett steg närmare graven. Eller, så känns det ibland. Egentligen är det ju ett tankefel, för oavsett om man tar några steg eller inte så rullar man obevekligen mot sitt slut. Men det känns ju så icke desto mindre ibland, att så fort man väljer nåt så väljer man bort så otroligt mycket mer, alternativ som livet helt enkelt är för kort för att man ska hinna utforska till fullo.
Som om inte det vore nog för att förlama en alldeles, så händer det ju dessutom att man blir sittande för att det känns som att ingenting ändå är lönt, förr eller senare kommer allt ta slut och om allt bara försvinner så finns det inget som betyder någonting. Sådär har jag suttit stora delar av mina tonår, tjugoåren med för den delen, stirrat tomt framför mig och mer eller mindre uttalat brottats med den tanken. Vad spelar det för roll vad jag gör? I ett tillräckligt vitt tidsperspektiv kommer ingenting göra skillnad, och vem skulle det göra skillnad för, var är skalan man ska mäta sina ansträngningar efter? Om den bara finns i mig kommer den ju ändå försvinna senast när jag dör, om man gör saker för andras skull kommer ju även de förr eller senare dö, och någon yttre absolut skala får man kanske vara religiös för att ansluta sig till.
Jag vet inte vad det är som är annorlunda nu. Jag vet inte om jag tröttnat på min idealism och behovet att begripa mig på alla varför, eller om jag faktiskt har ett svar. Det känns som att jag har ett svar; det känns som att jag vänt på frågan. Om allt en dag tar slut, då är det enda som betyder något just precis nu. Denna dag, denna vecka, denna månad, detta år, detta årtionde. Den tidsrymd man med rimlighet kan förvänta sig hålla sig vid liv, det är den man lever för, den man planerar för, den man arbetar för. Det finns ingen absolut skala att värdera sina insatser efter, åtminstone är jag inte böjd åt att tro det, men det finns en intern, en individuell skala. Och just för att den en dag ska försvinna så handlar allt om att spela efter den så tonsäkert man kan.
* * *
Det är inte som att jag gett upp med kärleken. Eller, jag hoppas inte det. Det är nog bara att jag åtminstone tillfälligtvis lagt ner vapnen och insett att jag inte förstår, jag vet inte vad som händer, och vill den mig nåt så vet den säkert var jag finns ändå.