Anne
Kom trösta mig en smula
13 mar 2010 18:25Jag kom hem och klockan var halv sex och det var fortfarande alldeles ljust. På vägen upp från spårvagnen såg jag som med nya ögon, en massa tufsigt fjolårsgräs och krympande snödrivor och barmark, barmark.
Så trött så jag mest vill dö, jobbat har jag gjort i mängder den senaste tiden och mer kommer. Fast nu är jag först ledig, två dagar, två och en halv eller egentligen nästan tre för jag slutade så tidigt idag och börjar så sent på tisdag.
Lediga dagar, jag är hemma, jag har inga måsten nu, många viljor men ingen ingen ork. Ingen ork. Funderar på att sikta in mig på sängen men det känns som att jag skulle somna för tungt för en tupplur men inte tillräckligt gott för nattsömn.
Jag skulle vilja fira helg, på nåt sätt, med choklad eller glass eller nåt, god mat kanske, ost, men jag har ingenting alls hemma och jag orkar inte gå ut mer. Surskorpor och te sen, kanske.
Jag har gjort annat på jobbet idag, arbetsuppgifter jag inte haft på flera år, och det kommer tillbaka så snabbt, hur mycket jag trivs med det, hur bra jag är på det. Tänker lite på hur det var när de togs ifrån mig sist, hur jag hamnade i ett konstigt vakuum bara för att jag fick ihop det med helt fel person. Tänker på hur lustigt det är att jag är tillbaka (fast bara för en dag) i avdelningen efter flera år, i samma veva som helt fel person ska komma tillbaka igen, efter flera år på andra ställen, och jobba hos oss. Det känns som cirklar som sluts, det är mycket sånt nu, jag släpper taget om allt möjligt och varje gång jag jobbar kväll tänker jag på hur det vore om det var sista kvällen jag jobbar där.
Cirklar sluts. Jag vet inte om de ska börja om från början bara, eller om det är nya som ska ta vid.
När jag slutar pratar jag med nitförsedda kollegan en stund. Vi har inte haft nåt flyt i pratet på länge, men idag hänger jag över en pallyftare medan han arbetar och vi pladdrar lite. Jag tittar lite i smyg på hans profil och känner ett leende djupna i kínderna, men samlar mig snabbt och ska till att säga något när helt fel person går förbi. Det är ju också en sammanblandning som heter duga, han hejar lite och berättar att han precis stämplat ut för sista gången på sitt förra jobb. Måndag börjar han hos oss. Jag svarar något tankspritt och vänder mig till nitförsedda kollegan igen. Livet är konstigt.
Jag jobbar mycket nu, massa extra tider, jag har ingen helt ledig helg i mars. Det är bra betalt, just nu känns det som att det finns en poäng med att jobba ihop pengar. Hamna på plus igen, komma på rätt köl, få ihop lite marginaler.
Jag hatar att vara där (inte idag förstås, idag var roligt), och hela tiden undviker jag min egen stirrande blick som påminner mig om att jobbet också är en flykt, jag har varit där förr, jobbat så mycket så jag inte hinner tänka, inte hinner finnas. Det är samma sak som att dränka sina sorger på stamstället, det är bara valutaströmmen som går åt andra hållet.
Jag vill inte finnas. Att finnas gör ont.
Att finnas är att ligga om natten i en ödslig 80-säng med vidöppna ögon och inte kunna somna.
Hur sjutton kan en 80-säng kännas ödslig?
* * *
Men det är bara nu. Det är bara mars, sen kommer våren och jag ska iväg, på kalas och äventyr, många lediga dagar efter varandra. Jag ska räta upp den här skutan och sen seglar vi iväg. Hittar en förlig vind och sätter segel, ser vart vågorna bär.
Och det är redan vår. Ute blånar himlen medan den sjunkna solen killar molnen rosa om magarna, och det är barmark och tufsigt fjolårsgräs där det alldeles nyss var glaciärer.