Anne
Heart Matters
11 mar 2010 20:22Det har varit tysta dagar. Tysta veckor, kanske. Ända sen jag var hemma med mina bihålor.
Jag pratade med min telefonvän då, när jag låg hemma och var sjuk, och det hon sa tog jag inte emot särskilt gracilt, men det har satt sina spår och är nog en bidragande motivator till att jag tagit det så lugnt sen dess.
I lugnet frodas insikter. De flesta är ganska sköna, handlar om att det finns andra sätt att bota dödsångesten på än att döva den och allting annat, eller om att det är lättare att vara glad i de små sakerna om man är alert nog för att se dem, eller om att när man inte ängslas är det lättare att möta andra och att när jag möter folk så får jag dem oftast att skratta, får dem glada. Vilken grej, att göra folk glada. Vilken stor grej.
Sen finns det ju de mindre trevliga insikterna också. Som att jag minsann också har mina antipatier, och att jag är kass på att dölja dem, precis som jag är kass på att dölja mina förtjusningar. Och här har jag trott att jag gillar alla utan urskillning. Pah.
Ja... och sen finns det de där stora sakerna. Sådant som rör sig i bröstet som en blåval som byter sida i sömnen, man känner skvalpet men det är så stort att man har svårt att få syn på helheten: svårt att fånga mer än en liten bit i taget, en fena här, ett bråddjupt ögonkast där.
Blåval.
I hjärtat.
Jag beter mig som om jag var tuffast i världen. Biter ihop, rätar på halsen, sänker axlarna, sträcker på ryggen, går med energiskt slängiga rörelser, en samlad nonchalans som sin synbara avslappning till trots är redo för vad som helst.
Hjärtat varmt och mjukt, det har jag medgett, men jag har betett mig som om det var en offentlig anslagstavla, nånstans att nåla fast vad som än faller en in. Ett organ som bultar men som klarar vad som helst, inte behöver någon särskild omsorg.
Men det vrider sig, i bröstet. En insikt om att nej, det klarar inte vad som helst, det orkar inte vad som helst, det bryr sig och är det mjäkigaste mjukishjärtat i hela världen, det behöver silkesvantar och pussar och solsken.
Jag är inte tuff. Jag kan spela spelet och jag tänker inte låta nån sätta sig på mig, men på insidan är jag mjuk och känslig som vilken mimosa som helst, och det är dags för mig att förstå att det är ok. Det är fint. Det är ingen synd att ha ett bräckligt hjärta, det är inget kardinalfel att bry sig och att kunna bli sårad. I själva verket är det sådant som ingår i att hålla hjärtat mjukt och snällt.
Nu ska jag bara försöka lappa ihop det lite, och sen ska jag hålla det i silkesvantar och låta det drömma om solfläckiga ängar med saftigt gröndoftande gräs, och pussar. Det ska bli det gladaste finaste hjärtat i hela världen, och ingen ska få trampa på det mer.
Inte ens jag.
