Anne
Stulen lycka
3 mar 2010 10:14Snabbuppdatering för jag går om fem minuter. Men dagarna på jobbet just nu är så långa och så trånga att jag måste skriva lite, annars känns det verkligen som att de bara går och inte lämnar några spår, och dagar som inte lämnar spår är det ju knappt som att man levt över huvud taget?
Ibland undrar jag hur mycket av allt jag gör som egentligen drivs av en frenetisk dödsångest.
Jag dricker kaffe nu, det är så otroligt gott ibland så man vill gråta. Det är som stulna stunder av lycka, egentligen borde jag vara på väg nu men en munfull till, en minut till.
Igår åt jag frukost på Franks med LF, frukosten var väl lite osexig (ostfralla & pressokaffe, jag skulle kunna säga ett och annat om pressokaffe) men sällskapet var finfint, vi har knappt setts på flera veckor, jag har ju legat hemma och varit lite död. Flera timmar satt vi, pratade, stickade. Mmm.
När vi skildes åt tog jag en promenad. I vårvintersolen, kors och tvärs genom stan, en sväng i Trädgårdsföreningen, uppför Avenyn, kringelikrokar bort till Haga och vidare till Linné, genom Slottsskogen och bort till Marklandsgatan innan jag till slut hoppade på en spårvagn och åkte till jobbet.
Idag har jag vikt en massa tvätt, och det är nog det jag hinner göra för min egen skull idag, förutom att skriva det här, för nu ska jag till jobbet och när jag kommer hem måste jag sova för imorgon börjar jag jättetidigt.
Så är det.
Men solen skiner. Det blir vår, saker händer i sinom tid, det måste finnas en bättre morgondag. Och idag är nog okej. Blir okej.
Vi säger så.
Puss.
