vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Driver dagg, faller regn

28 feb 2010 00:48
Jag sitter på spårvagnen hem efter dagens strapatser. Stickningen i full gång, rät-rät-avig-avig-rät-rät-avig-avig, tankarna vandrar, svetten torkar långsamt in på huden, i kläderna.

En familj kliver på, mamma i sjalett, yngsta dottern i sätet intill henne, den äldre, äventyrligare av döttrarna plonkar ner i sätet bredvid mig. Rosa bävernylon, klubba i munnen, vickar på fötterna, gungar med benen. Jag stickar vidare och ser att flickan är nyfiken. Hon sträcker på halsen för att se hur det ser ut från mitt håll, jag vickar stickningen lite mot henne för att hon ska se bättre även om det blir knöligt för mig.

Tankarna vandrar, vandrar.

Jag tänker att ibland är ord så svåra, jag beundrar verkligen människor som klarar av att verbalisera saker när de händer, som klarar av att fånga upp stämningar och hålla ett samtal igång. Jo, jag vet att jag också kan det, när det faller sig så, men ibland blir jag bara tyst.

Ibland känns det som att det bästa uttrycksmedlet är kroppen, ett ögonbryn, ett vänligt ögonkast, ett leende, en vinklad stickning.

Ibland är det så skönt att låta någon annan sköta snacket. Så skönt att låta någon annan ta hand om orden, att stå framför scenen och låta ord och toner svepa upp sig, att stå framför scenen och hoppa och gunga och skratta, ja, känna skrattet bryta sig fram, bubbla sig upp, ur magen och det bultande hjärtat och det svettiga bröstet, ett yrande skvättande skratt som drunknar i musiken och sången och hoppandet men som väver sig ut och in genom alltihop. Skrattet, kroppen som gör sin egen grej, ingen kontroll mer bara blunda och njut. Hoppa, hoppa, hoppa, vaderna är vedträn men vem bryr sig man kan alltid hoppa mer! Åh, och hjärtat bultar och armen åker upp i luften och energin tar aldrig slut trots att jag var så trött innan, trots att jag gick upp innan fem och har jobbat hela dagen.

Tankarna vandrar, vandrar, fastnar där de så ofta fastnar, fastnar i det där när kroppen vet precis vad den vill, handen vill läsa med blinda fingrar över kinden där, låret vill ha värmen från det där andra låret där, nacken vill böja sig bakåt för att möta en hand som rufsar lite i håret. Och sen kommer orden, och de är alltid för stora eller för klumpiga eller bara så nakna att det inte finns någon återvändo. Ja. Och så sitter man där i varsitt hörn och nej, men om man skulle ta och gå då.

Eller, så blir det inga ord. Och så sitter man där i varsin fåtölj och säger ja, jo, jaha... men om man skulle ta och gå då. Och där har kroppar sagt en sak hela natten, och sen är det morgon och nya dagar och alla stoppljus skriker nånting annat.

Nej, jag blir aldrig klok på det där.

Men flickan bredvid mig, hon kan nåt som inte jag kan. Hon tar ut klubban ur munnen, armbågar mig lätt i sidan och säger kolla vad jag har. Klubban är glänsande röd och jag ler, och säger Wow! En klubba! Och jag hör mig själv och det skulle kunna vara ironi men det är det inte. Jag ler mot barnet i bävernylon, hon pekar på min stickning och undrar vad i jösse namn jag sysslar med och jag försöker förklara. Vi pratar hela vägen hem, och när jag ska gå av tar hon ut klubban ur munnen igen och visar mig sin tunga. Den är illröd.

Jag går av spårvagnen och går så långsamt jag förmår, uppför backen och hem. Det är snöregndis i luften, gatlyktorna har fått glorior i orange, snön smälter så det hörs och det är stora pölar överallt.

Jag tänker på Out of Africa, filmen jag sett i särklass flest gånger under min livstid. Ytterligare en sån där skapelse som säger en olika saker i olika skeden i livet.

Nu måste jag göra en utvikning om Out of Africa/Mitt Afrika, känner jag. Det är en film med Meryl Streep som handlar om Karen Blixen, dansk författare som hade en farm i Afrika, åh, ett kort tag, den handlar om Afrika och hennes farm där. Jag älskar den förbehållslöst, även om jag kan tänka mig att den egentligen kanske inte är så fantastisk. Eventuellt. För mig är den iallafall ett hem, jag har sett den en miljon gånger och det började när jag var liten och min farmor älskade den. Vi såg den tillsammans, och sen har jag sett den för att känna mig nära henne trots att jag bor så långt bort, och så har jag sett den för att jag älskar den helt av mig själv. Så går det här i livet ibland. Den var min första och nästan enda informationskälla när jag åkte till Tanzania för nära nog tio år sedan. The African new moon, lying on her back. If I know a song of Africa, does Africa know a song of me?

Och det jag tänker nu, i snöslasket, i diset, i skenet av de glorifierade gatlyktorna, är slutet. När Finch Hatton erbjuder sig att ta hand om Blixen efter att farmen brunnit ner och hon förlorat allt och tvingas återvända till Danmark, erbjuder sig att ta hand om henne och se till så hon kan stanna i sitt Afrika.

Och hur hon ser på honom, med all kärlek hon har till honom och all kärlek till kontinenten och de vänner hon har där och till livet där och till allting, ser på honom och säger "No. I want to be worth something, now."

Jag tänker. Som så många gånger förr, börjar om som så många gånger förr. Tänker att det är dags att samla mig, dags att försöka hitta på något viktigt, dags att. Dags att veta lite mera permanent att jag faktiskt finns även om jag inte har andra omkring mig. Dags att. Dags att vara värd någonting.

Och det gör ont. Lite ont av saknad, men mest av den där försiktigt formulerade insikten om att nej. Inte såhär. Inte med en längtan i bröstet som ropar utan svar.

Och det känns som att jag vill freda mig. Här är mina höfter, mina lår, mina runda bröst och starka armar. Här benen som ständigt sträcker sig efter nya mil att tillryggalägga, här pannan som längtar efter någonstans att vila.

Här jag, med förtjänster och skavanker och förtjänstfulla skavanker allt i en salig röra, jag som ville vara någon för dig för jag trodde att du var någon för mig...

Men jag samlar mina armar och lår och höfter och hår och håller min hand över alltihop och ser att det är värt nåt, det är värt mer än besvärade möten som jag nästan tjatar mig till. Jag måste inte bjuda in alla ända fram genast jämt. Det kan få finnas för bara mig ibland, allt det här.

Jag fredar mig, och jag vet att jag finns även utan sällskap, även utan en hand på låret, en i håret och läppar mot halsen.

Jag går i regndiset och jag har ömmande kinder efter två timmars konstant fånleende och jag är stel i kroppen och svettig och blöt om fötterna. Går i blötvåren som kom helt plötsligt och tänker att det är svårt att bli annorlunda, svårt att veta vad som kommer att fungera och hur man kommer dit, men man måste försöka. Göra så gott man kan och göra om när det blir fel och försöka.

Så jag kommer hem och jag stänger dörren och nu sitter jag här och övar på att vara värd nåt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mangopanda: (28 feb 2010 02:44)
Kram! Du är fin.
(och jag är uppe alldeles för sent som vanligt...)

lejonhjärta: (28 feb 2010 12:38)
"och jag vet att jag finns även utan sällskap", så sant. <3

Anne: (1 mar 2010 15:15)
mangopanda: Äh, nattliv är the shit. :) Och kram, och tack. <3

lejonhjärta: Yup. <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::