Anne
Ännu en dag i soffan
20 feb 2010 18:19Ni har väl tröttnat på att höra om min förkylning. Jag har tröttnat på att prata om den, och vad mera är så har jag tröttnat på att ha den.
Men den hänger kvar.
Idag snöar det i Göteborg. Idag? Det har väl hållit på i flera dagar. Inatt när jag klev av spårvagnen efter en stund på stamstället med LF efter sena jobbpasset var hållplatsen alldeles vit, alldeles orörd, alldeles utan spår.
Så är det därute hela tiden. Hisingen är avskuren från resten av stan, eller så känns det, det är stopp i spårvagnstrafiken. De spår som trampas upp i snön sopas snabbt igen av vinden och den yrande snön, den faller och faller utan slut sa jag det? Det är alldeles tyst, och liksom ljust, fast molnigt; det är som att vara i en snögrotta med ljus utanför. Liksom dunkelt. Som på botten av ett hav.
Drivor mot fönsterrutorna, jag blir mer och mer inbäddad i ett skyddande täcke, snart ser jag inte ut mer och kan gömma mig under duntäcke med raggsockar på fötterna i soffan framför datorn och se avsnitt efter avsnitt av Veronica Mars, sticka varv efter varv på vantarna jag börjat på, dricka te, glömma bort.
Låta den flimrande bildskärmen snöa över allt som sticker ut och skaver, här finns ingenting som gör ont, inget som besvärar, här är bara historier att förströ sinnet med och garn som löper mellan fingrarna.
Mellan avsnitten ett vemod, en förlupen tanke eller två på sånt som det inte tjänar något till att tänka på.
Inatt på andra lång hade jag sällskap en stund medan LF var ute och rökte: någon som stod nära mig, tätt intill mitt knä där jag satt på en barstol stod han med sitt lår medan vi pratade om annat. Ingen jag kände sen innan; han var trevlig att prata med, rolig.
Fast närheten kändes mest som en bisak. Bara lite kroppsvärme mot benet, inte den där sortens värme som börjar i en punkt och sedan rusar vidare, runt i blodet och kittlar alla endorfiner så de vaknar och har kuddkrig.
Han försvann efter en stund när LF kom tillbaka, för vi är en bubbla, vi är som Tofslan och Vifslan ibland, vi bär runt på vår gemensamma kappsäck med världens största finaste rubin, och vi visar den för andra ibland men vårt språk är det ingen som förstår egentligen, inte när vi sätter av i gemensam karriär.
Likafullt finns det folk runtomkring som uppskattar oss, både var för sig och det där obegripliga vi gör tillsammans; när baren stängt och vi står i ett hörn och leker med Sura bartenderns jacka och fnissar oss fördärvade märker jag någonstans i ögonvrån att de som far omkring i sina stängningsbestyr ser oss med leenden i sina kroppar. När jag yrvaket tittar upp och med lätt ironi i rösten säger "ni kanske vill att vi ska gå" är det spontana svaret "nahh, det är lugnt". Vi gick ändå, men själva grejen.
Men det blir svårt ibland också. När man träffar någon man gärna pratar med men alltid har sin största lojalitet mot den som man har ett hemligt språk med, sina sinnen vässade för att aldrig någonsin komma i närheten av att svika & överge. Jag tycker över huvud taget att det är svårt att prata med flera människor samtidigt. Kanske borde se till att hänga mer i gäng. Öva.
När vi gick var det snöstorm, såklart. Snön piskade mig i ansiktet hela vägen till Järntorget och när jag kom fram och kunde söka skydd på spårvagnshållplatsen hade jag sån där huvudvärk som man får när man druckit något kallt alldeles för fort? I pannan?
Medan jag väntade på min spårvagn i ett hörn av busskuren kom en ung man fram och strök bort smältvatten från mitt ansikte, pussade mig på pannan & gick vidare i natten.
Att bli smekt, att vara nära någon, att kramas hela natten är som att öppna Pandoras ask. Det är en så liten liten sak egentligen, men den ger så mycket värme, och släpper också lös alla helvetets vrålande furier.
Har det varit en sträng vinter? Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag har tänkt att den här vintern förändrat mig, att den gjort mig kall. På insidan liksom på utsidan. Kall, och frusen; jag som aldrig frusit förr. Jag har is i hjärtat, nog för att jag ska kunna gå stadigt.
Men sen kommer de här dagarna när jag inte förmår springa på isen, när jag står still och hör den knaka, ser fläckarna där isen ruttnat och vattnet tränger igenom. När jag inte förmår hålla uppe den glättiga, glatta ytan, när jag byter tunga ögonkast och vill slänga mig ner på golvet och yla.
Vargavinter.
Nu har det mörknat, men det snöar fortfarande.
Sträng. Ja, kanske. Kanske slutar det aldrig att snöa mer? Undrar vad som skulle hända om det höll på såhär i en vecka eller så.
