Anne
Resa sig igen & igen
10 feb 2010 01:17För den som letar vårtecken kan det vara skönt att veta att Iris har namnsdag. Iris, iris. Än skall sommaren komma.
Jag har skrivit upp mig på semesterlistan, trots att jag febrilt vill låtsas som att jag minsann inte jobbar kvar då. Tidig semester, med början efter midsommar. Jag har ledigt helgen innan och måndagen efter, om mitt grundschema fortsätter att gälla.
Jag hade tidig semester förra året också, och egentligen ska man ha varannan. Men den tidiga perioden är av någon anledning inte lika populär som den sena; de flesta verkar föredra att spara på det in i det sista, gå där och vänta och längta och sen vara alldeles för trötta hela sommaren.
Nej, det som slog mig förra året var att med tidig semester hinner man vila upp sig rejält i början av sommaren, sådär så att man fortfarande orkar ha sommar trots att man jobbar sen igen. Åh, sommar.
Och ja, jag har mått så dåligt de senaste dagarna, det är inte roligt. Jag har suttit med telefonen i handen och tankspritt registrerat att spridningen bland folk som regelbundet hör av sig till mig, och som jag regelbundet hör av mig till, aldrig varit större; ändå, ändå har jag suttit hopkrupen till en boll i soffan och funderat på om någon skulle märka om jag bara försvann, övertygad om att ingen, ingen i hela världen bryr sig om mig, ingen vill mig väl, ingen ser eller hör mig frivilligt.
Och sen börjar det klarna, nånstans i bakhuvudet, en röst som liksom skär igenom de tunga draperierna av självömkan och låter ljuset strömma in, som petar i de negativa spiralerna och ställer konkreta frågor som visar hur tramsigt det ynkliga tänkandet är.
Och när jag tagit mig upp såpass så slår det mig att det känns såhär, ibland. Det är inte ett pms-symptom jag har varje gång, men det är likafullt pms.
Häpnadsväckande.
Mina hormoner får mig att allvarligt överväga den snabbaste vägen ner från Älvsborgsbron med ojämna mellanrum.
Eller jag menar, kan det vara så? Kan det vara det som är grejen? Kan man må så fruktansvärt dåligt bara på grund av det? Eller är det bara en bekväm bortförklaring att ta till, för att slippa se en svårare sanning i vitögat? Jag vet inte.
Men nu känns det lättare iallafall.
Och lite känns det som att jag vill göra vad jag kan för att må bättre. Försöker vara långsiktig, även om det inte ligger för mig; laga mat. Diska. Hålla ordning på lägenheten. Läsa tidningen på morgonen, istället för att bara besviket skaka på huvudet åt att den kommer varje morgon bara för att hamna i återvinningen, oöppnad. Sova på nätterna...
Idag var jag och solade solarium efter jobbet. Jag gjorde det hyfsat regelbundet för några år sen, men sen har det inte blivit av och i höstas var det ju en massa prat om att det var så förskräckligt farligt och hej och hå, och då kändes det som att fullt så brydd är inte jag om att inte vara likblek, kan lika gärna låta bli.
Men jag har fått en massa finnar på konstiga ställen, och dessutom så slog det mig att jag brukade bli alldeles varm och glad av att sola. Så jag bestämde att malignt melanom schmalignt melanom, kan solariet få mig att sluta vilja dö så är det värt det.
Så nu är jag nysolad (fast förhoppningsvis inte så det märks, det känns av någon anledning lite pinsamt), och jag har druckit chai med mjölk och ätit finskt rågbröd med en väldigt god väldigt dyr ost jag hittade på Konsum på Avenyn, och jag har diskat och stämt träffar för de närmaste lediga dagarna, och jag tror att jag har en plan, något som kan hålla mig distraherad medan jag lever toksnålt i ett par månader för att ta igen den senaste tidens ekonomiska utsvävningar.
Jag hoppas jag får ordning på´t.
Men nattsömn, var det.
