vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

In the Gutter, Looking up at Stars

20 jan 2010 01:24
Jag sitter på spårvagnen och läser en bok.

Och jag går av spårvagnen och tittar upp på snön som faller och som fastnar i hår och ögonfransar och jag tycker om snön som faller.

Det räcker med att veta att det blir ljusare, det räcker med att veta att tiden går fortare än man någonsin kan föreställa sig för att jag inte ska längta efter mera vår.

Jag ser fram emot mera vår. I do. Men just nu är det lite mera vinter, och det är fan inte illa det heller.

Det är snöflingor som singlar ner i gatlyktornas sken, färgas orange och fladdrar runt lite innan de sällar sig till sörjan på marken.

* * *

Jag har tydligen lyckats igen, outfitmässigt. Det som började med den på senaste minst använda av mina tre fungerande kjolar blev tydligen till slut nåt som får folk att stirra på mina ben, och jag förstår efter ett par meter utomhus att det är en hel del ben att titta på. Lustigt, den här kjolen brukar inte kännas så kort.

Jag blir så trött på mig själv.

Så trött på att fly, trött på att ständigt behöva bevisa nåt, ständigt söka flyktvägar från mina flyktvägar.

Trött på mitt innehållslösa liv, på min dito lägenhet, på allt engagemang jag låter rinna mig ur händerna och försvinna.

Så trött på att förbanna mörkret och tända ljus som jag blåser ut igen innan de hinner sprida något förklarande sken omkring sig.

Så trött på att ingen kan skina för mig, ens en liten stund. Lite ljus att värma hjärtat på, bara, lite värme för att skingra meningslösheten.

Just precis nu önskar jag att jag hade ett hederligt arbete att begrava mig i. Att jag inte var tvungen att hitta på mitt egna roliga jämt, att jag var till ögonbrynen och över begraven i måsten och borden. Måsten och borden som jag brydde mig om.

Just precis nu önskar jag att jag brydde mig om nåt.

Mig, till exempel.

Så att jag inte så förskräckligt desperat behövde låtsas att någon annan gör det.

Och så blir jag trött på mig själv igen, åh, det går runt i fina fina cirklar av trötthet, för jag blir trött på mig själv för att jag är så teen angst emo-tramsig.

Nästan 30 på det fjortonde.

* * *

"Vi kanske skulle träffas och prata" blev två öl och lite förvirrat mummel om att sova tillsammans och att det kanske inte är så himla käckt med tanke på omständigheter, och sen en massa babbel om ingenting särskilt alls egentligen. Ett överslätande, kanske.

Två öl, och jag känner mig faktiskt lite dimmig när jag går därifrån. Och anser mig nödgad att förklara ett par saker jag inte riktigt lyckades säga i ett sms som just då känns som en bra idé, men som i efterhand kanske får mig att rysa lite. "Jag är faktiskt inte kär i dig, bara så du vet det". En dag ska jag lära mig att man inte måste säga allt man tänker, att en del kan vara värt att bara släppa.

För vem behöver tala om sånt för nån? Vem är det jag försöker övertyga? Någon som erkänner att han hade ignorerat mig tills jag försvann om det inte var för att det skulle bli så krångligt eftersom vi oundvikligen ses? Eller mig själv?

Jag som inte kan låta bli att tänka på kängor och nitbälten och revben och raggsockor och famlande händer och det där sättet att se på världen som bara får mig att skratta vantroget men ganska glatt ibland.

Men i det mastodontlånga messet skriver jag förstås inte bara att jag faktiskt sådeså inte är kär. Jag skriver också att jag kanske är lite förälskad, lite sådär entusiastisk över allt det fina jag ser i min nya vän, och att det här med att gilla att sova med honom inte är mer dramatiskt än att gilla att ta promenader eller nåt. Och jag skriver lite allt möjligt, och jag vet inte. Kanske kan man välja att se det som ett patetiskt försök att hävda sig inför nån som inte kunde bry sig mindre... Men det kanske är nån slags ärlighet, nån slags blottad strupe och vänskaplighet.

Jag vet inte.

Jag har inga killkompisar. Jag vet inte hur man gör. Jag menar, egentligen tycker jag ju inte att det borde vara så svårt, det är inte just att jag måste ligga med alla killar jag träffar, det är bara att det liksom blir så (eller nåt åt det hållet) och så drunknar alltihop i en massa antaganden som jag aldrig klarar av att reda ut.

Kommunikation? Herregud. Jag vet inte.

Men det känns som att det är dags att börja göra någonting riktigt. Att inte längre leva bara för nästa guinness, nästa bartender, nästa hångel eller ligg eller bakfyllefrukost. Dags att bygga nånting långsiktigt, nåt som kräver lite.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Princess: (20 jan 2010 10:54)
Åh, vad jag känner igen mig, så som det var för några år sen... Dom två sista styckena speciellt... <3

Garbo: (20 jan 2010 16:38)
Du är fin.

hj: (21 jan 2010 00:03)
Tänker såhär appropå din text: lite jävla ömsesidighet?

mangopanda: (21 jan 2010 01:21)
<3 *bryr mig om*

Kram på dig, vännen.

Aurora: (21 jan 2010 18:06)
*kramar om*

Anne: (21 jan 2010 21:27)
Princess: :)

Garbo: Aww!

hj: din kommentar satte då spinn på mitt huvud, även om jag fortfarande inte helt förstår hur du menar.

mangopanda: <3

Aurora: Kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::