Anne
Farbara vatten
19 jan 2010 14:02Jag har ramlat ur mitt liv. Det blir lätt så de här dagarna när jag jobbar knasiga tider flera dagar i rad.
Egentligen har jag ju haft ganska regelbundna tider när jag jobbat de här tre dagarna. Stängning varje dag, börjat ett eller två och slutat strax efter tio. Men. Det är det där med att det varit helg, och när man börjar sent dagen efter är det ganska lätt att glida iväg och tycka att man allt kan ställa till med bus i några timmar innan man går hem och lägger sig...
Och rätt vad det är är det tisdag och man vaknar runt elva efter att ha sovit i tolv timmar nästan, om än inte helt utan avbrott, och ligger och drar sig en timme till bara för att det är så ovant att kunna gosa med täcket precis hur länge man vill utan att ha bråttom nånstans.
Nu känns det som det börjar om.
* * *
Hur ska jag säga?
Vissa saker är så lätta att veta.
Som att man tycker om någon. Att man gillar att lyssna på historierna, har en rolig jargong, tycker om att vara nära, dras till varandra i fylledimman, vaknar tätt intill med rutten andedräkt och tycker att det är fint så. Lätt. Lättlätt.
Men sen är det så mycket runt omkring. Så mycket som man faktiskt inte vet. Det är som när man spelar civ; i början står man där med sin settler på en liten ruta mitt i ett hav av okänt mörker, och den plätt man ser nu ser ut som en skitbra plats att bygga en stad på men man vet ju att det är massor man inte vet, än.
Och jag är inte redo för nåt stadsbyggande. Jag tycker om att vandra runt och utforska, se de där svarta fläckarna bli ängar eller kullar eller berg eller öken, flod eller hav eller djungel. Men jag har inga bopålar att slå ner.
Ibland undrar jag om jag nånsin kommer att ha det. Jag menar, jag kan se tjusningen i drömmen om en vacker man och vackra barn och ett vackert liv. Men jag *vet* inte om det är för mig. Det är helt enkelt en svart fläck på kartan, det där. Jag får veta hur det ser ut när jag kommer dit, men förr vet jag inget.
Jag kan se en alternativ framtid som är just lika ljus; den där jag lever ungefär som nu fast lite mer, ständigt lite mer. Utforskar nya saker, träffar nya människor och tycker om dem och lär mig, ständigt lär mig, mer om hur och varför.
* * *
Ja. Men det är enkelt, det som är, så väldigt enkelt: jag trivs nära.
Men när svaret på ett övernattningsförslag är ett sms runt fem på morgonen där det står "vi kanske skulle träffas och prata lite" så kan det vara så att jag får både ångest och skrämselhicka.
Men prata är bra. Prata är bättre än motsatsen.
Prata är också skitförjävlaläskigt.