vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Inte såna som i slutet

11 jan 2010 13:47
Jag vet inte hur jag ska förklara det jag har på hjärtat idag. Jag är överlag lite förstörd: lite gammal, lite avlagd, lite meningslös.

Jag hade iallafall en fin söndag igår, seg som bara den men avslappnande, skön. En tur till stan framåt kvällskanten, några timmars fikastund i ett samförstånd som jag inte kan sluta fascineras av; glädjas, innerligt, över.

En kall promenad med benvärmarna uppdragna över de strumpbyxklädda låren, över vallgraven, förbi saluhallen, tillbaka över vallgraven, upp mot Landala, viker av mot Humanisten längs Läraregatan men ändrar mig, messar LF och viker av mot Sahlgrenska istället, fortsätter nedför Linnégatan & hamnar, såklart, till slut på andra lång.

Möter LF och har stillsam söndagkväll över irish coffee och lite guinness, med en avstickare till Järntorget för att ladda upp med lite chili cheese. Vi sitter mest tysta, we´ve had better days och bättre dagar kommer, men det är en del av det fina också; åh det är inte gräddtårta varje dag, men det är syrligt segt rågbröd, mättar fint och värmer hjärtat. Och tystnaden bryts av tillfälliga gapskratt och ett stilla surr av småprat.

Och sen är det stängningsdags på andra lång, och jag sveper de numera alldeles alldeles tomma gatorna fram över Esperantoplatsen-Kungsgatan-Kyrkogatan-Drottninggatan; landar i Brunnsparken med blossande kinder fem minuter innan nattens sista spårvagn hem till mig, huvudet till brädden fyllt av allt, och en trötthet som får allt att kännas så svårt, och jag står och väntar och undrar om jag mest vill försvinna eller om jag mest vill finnas lite mer.

Jag räcker inte. Räcker inte, räcker inte.

Men såhär då:

Jag tror på frihet.

Frihet, och kärlek.

Och frihet och kärlek är inte lätta ideal att kombinera. För där hjärtat bultar blir det sårbart, och där hjärtat är sårbart vill det skydda sig; det vill försäkra sig, det vill förskansa sig, det vill äga.

Och frihet är att inte äga alls, att inte veta, att bara lita på välviljan och morgondagen och på hjärtats seghet om resten inte levererar.

Jag vill inte äga. Jag vill inte styra, jag vill inte tvinga, jag vill inte hämma. Jag vill inte ha en samling fjärilar uppnålade på dynor, dödade och spetsade och frihetsberövade bara för att jag ska kunna njuta av dem när jag vill. Det fattar ju vem som helst, det är inte döda fjärilar som är grejen.

Det gör skitont ibland, att hitta det där som man bara vill vara nära och känna det kyssa en på pannan, lätt lätt som fjärilsvingar, och sedan fladdra undan och inte synas till igen.

Men det finns egentligen inga alternativ. Vem kan säga vem någon annan ska vara? Vem kan kräva något mer än vad som finns där? Om du inte vill ha ditt hår lindat runt mina handleder kan jag ju alltid försöka hålla fast i det ändå, men jag kan aldrig rycka ut din vilja med rötterna; jag kan inte övertala dig till att vilja något annat än du vill, jag kan bara knuffa och dra i dig tills du inte orkar bry dig om vad du vill.

Jag har varit någon som inte orkat bry mig om vad jag vill. Jag har levt med någon som dragit och knuffat i min själ, ifrågasatt och påpekat och domderat, någon som ständigt försökt behandla mig som en postorderkatalog, beställt känslor och reaktioner och beteenden och skuldbelagt, ständigt skuldbelagt när jag inte orkat leva upp till den kärlek han ansåg mig vara skyldig.

Jag hade ju kärlek. Min skogstokskärlek, sådan den nu var, tillgivenhet, en plats i hjärtat.

En inkörsport för arméer, en ingång för stöveltramp från den som ödelägger hela hjärtat och gör det till ett lydrike och ett skövlat ingenting.

Det har tagit mig åratal, men jag är hel igen. Stark, starkare kanske än vad jag borde, och i hjärtat växer det igen, ört och ved och mossa.

Men det finns ärr och lärdom nånstans under det uppsluppna och frodigt grönskande.

Och en av de starkaste lärdomarna är att jag aldrig, aldrig, aldrig vill hamna där; jag vill aldrig någonsin låta någon styra mitt hjärta igen, och jag vill verkligen verkligen aldrig någonsin ever vara den som ockuperar ett hjärta och pressar det och tvingar det.

Så, frihet. Här i min öppna hand ligger mitt hjärta, och du får det, just idag, och morgondagen vet jag lika lite om som du men jag vet att jag vill dig väl och att jag aldrig aldrig skulle göra något för att med vilje göra dig illa. Aldrig.

Men när jag sitter uppkrupen i en famn och känner att det inte finns någonstans jag hellre vill vara, inte någonting i hela världen jag hellre gör just då än smakar på läppar och gnager på kinder, och jag märker att tiden flytt och det kanske är dags att gå, och jag frågar om jag ska gå. Då är mina tankar helt fokuserade på nyfikenhet. Inte på oro, inte på krav, inte på önskningar eller förväntningar, utan på nyfikenhet. Vill du? Vill du inte? Det är en fråga för det här ögonblicket, inte ett ödesmättat avtal för resten av livet.

Och jag tror att jag inte förväntar mig något särskilt av svaret, men lyckas ändå bli chockad.

För i ett undanglidande svar ryms också ett "det kanske inte är vad du ville höra"

och att förstå att det finns att man inte riktigt klarar av att säga nej för att jag kanske ska misstycka, är som en knytnäve i magen.

Visst känns det ruttet att vara alldeles såld på ett par varma händer som inte riktigt är med på noterna, men värre, tusen tusen gånger värre är att framstå som någon som har specifika önskemål om vad någon annan ska vilja.

Och det kan vara så att jag flydde, och det kan vara så att jag flytt sen dess, villrådig inför en bild av mig själv som ett själsslukande monster.

Och jag vet inte om det spelar någon roll i sammanhanget och jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer.

Men jag vill inte riskera att vara ett klumpigt barn som fångar en fjäril och krossar dess vingar i dum förundran över att något kan vara så skimrande vackert.

Så flyg då. Så kanske vi ses bland molnen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (11 jan 2010 14:44)
Fast att andra har förväntningar på vad du skulle vilja och tycka, landar väl i tron om att du skulle tycka illa om personen som gav dig ett nej. Rädslan om att behöva göra någon annan illa säger väl mer om den andre än om dig? <3

mangopanda: (11 jan 2010 14:52)
Så fint att jag inte vet vad jag ska säga. <3

Garbo(?): (11 jan 2010 15:40)
du skriver så fint. alltid.

Anne: (11 jan 2010 19:18)
Monch: ja, och nej. Eller ja. Rädslan säger mer om den personen, och min reaktion säger ganska mycket om mig? Man är väl som man är. :) <3

mangopanda: <3

Garbo: Tack. <3

alvis: (12 jan 2010 12:36)
shit, vilken stark text!

lejonhjärta: (12 jan 2010 21:48)
du är så klok människa <3 igenkänning på så mycket också!

Anne: (12 jan 2010 23:12)
alvis & lejonhjärta: tack. :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::