Anne
Något som tar mig härifrån
3 jan 2010 16:33Jag hade väl tänkt att det skulle bli ganska lugnt igår, men så fungerar det ju aldrig. Jaha, trött som en dåre, jaha allmänt opepp. Så länge man håller sig i rörelse och bland folk finns där något att ta till när man behöver distraktioner från sitt eget inre.
Och det blir suddigt, efter ett tag, jag vet inte så noga. (The original) Bartendern var där och det kändes väl mest jaha, och jag pratade med nån förskräckligt söt yngling och det var också lite jaha, och Divas slavkollega dök upp och LF var där och andra fina personer kom och gick och mycket var ju bra. Men lite grått i kanterna genom filtret av trötthet och distraktionsbehov.
Men det var roligt, och jag hamnde på Stars´n´bars sista timmen, och sen skulle jag med på efterfest med kollegan och hans mycketmärkliga vänner. Jag som inte ens efterfestar, jag somnar ju bara.
Och ja, det gjorde jag den här gången också.
Av årets tre morgnar har jag vaknat fullt påklädd & tätt intill någon två. Imorse (förmiddags) hittade jag mig själv kloss intill kollegan i en 90-säng.
Och det är väl nu jag ska vara glad för att jag känner mig alldeles för tom och frånvarande för att komma på tanken att ligga lite när jag kan ens när jag är full, för hello awkwardness. Kanske inte världens hit att ge sig på jobbarkompisarna, liksom.
Så det som hade kunnat vara världens krångligaste grej blev istället nåt ganska nice. Vi låg hopkrupna under täcket och pratade lite, mest om att vi kände oss sunkiga. Sen kom vi på att vi skulle ut på pizzajakt.
Sagt och gjort. Skramlade efter alla pinaler runt om i den främmande lägenheten, han gömde det som fanns kvar av ölen under sin kompis säng, vi drog på oss ytterkläder och skor och klappade lite på katterna och gav oss ut.
Vintersol igen, inte riktigt lika kallt som igår men med knarrsnö under stövlarna och rök ur munnen. Småprat och pizzalust, och efter några kringelikrokar kom vi till slut till den lilla pizzerian alldeles där jag bor och beställde hittepå-pizza med gorgonzola, fårost & pizzaost, champinjoner, vitlökssås och isbergssallad. Jag ville ha färska tomater också, men pizzabagaren hörde nog inte det. Men oj, vad det var gott.
Han berättar saker för mig om sig och sitt, inga dramatiska saker utan bara sånt där småprat som man ägnar sig åt I guess, och jag berättar om att flytta när man är 18 för nån man träffat på aftonbladets chatt, och det är så märkligt att man berättar samma fornhistoria igen och igen och att det alltid är samma sak fast det aldrig är samma.
Och jag gillar den här kollegan, in a friendly way uppenbarligen eftersom jag kan ligga tätt intill och värma honom hela natten utan att det känns nånstans. Det är märkligt; en dimension av samvaro som jag inte har utforskat så mycket, helt enkelt.
Men ja, men sen är det dags att gå hem, och vi vinkar och säger ses imorrn och jag går hem och hasar omkring halvklädd och i morgonrock och känner mig skakig och frusen och kall om händerna och... beklämd. Det finns inget bättre ord, det är beklämdhet. Känns bokstavligt talat som att nånting klämmer på hjärtat. Trycker ihop det runt om så det inte riktigt får plats att slå & pressar upp tårar i ögonen.
Varför skriver jag det här?
Jag vet inte. Men det hör till.
När jag blir stor ska jag gifta mig med Lars Winnerbäck och det ska vara skir svensk sommar nästan jämt, lagom varmt & ljumma vindar och sommarängar och jordgubbar och inget, inget ska någonsin göra ont någonsin. Men ibland kan det få vara vår eller höst eller vinter en stund, bara för att det är fint.
Tills vidare nöjer jag mig med att lyssna på LW och drömma mig till juli och hoppas att något oförutsett dyker upp innan dess, något som tar mig någonstans för själv verkar jag knappt ha styrfart.