vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Not the boy I used to be

1 jan 2010 16:03
Jag är en ganska peppig människa annars, folk tycker nästan att jag är lite väl uppåt, det verkar rent av som att folk som inte känner mig särskilt väl gärna uppfattar mig som bekymmerslös till den fullständiga ytlighetens rand.

Men jag kommer hit från ett förflutet som någon som legat i terminer i sträck och stirrat på en spricka i väggen och inte förmått gå upp ur sängen nästan alls. Ett förflutet som fortfarande kommer ikapp mig ibland. Tungsintheten, den där modstulnaden som lägger sig som en blöt filt över allting och får mig att knäa, tillfälligt, och känna att jag önskar att jag inte fanns.

Nyårsafton är ett sånt där givet tillfälle för saker att komma ikapp en.

Dagen funkade bra, såklart sinnessjukt mycket att göra på jobbet men på ett bra sätt. Ett sätt så att man kan springa benen av sig och faktiskt känna att man gör skillnad, att man gör livet lättare för andra. Då känns det inte bara värt, då är det rent av roligt.

Men sen var det kväll och dags att åka hem. Och jag var så trött att jag inte orkade ta bussen och gå, och jag var så trött att jag somnade på spårvagnen, och jag var så trött att jag drog av mig alla kläderna när jag kom innanför dörren och drog på mig pyjamasen och kröp i säng och somnade en stund.

Och det smällde och smällde och smällde hela kvällen, och när jag skulle somna försökte jag låtsas som att det var krig ute för att se hur det skulle kännas. Undrar hur det känns för dem som faktiskt haft krig utanför dörren.

Det är så bisarrt det där att krig finns i vanliga bostadsområden ungefär som det som jag bor i. Det är så obegripligt att det inte ens går att låtsas, eller jag lyckades inte igår iallafall.

Hej jag heter Anne och jag tänker på ungefär samma saker nu som när jag var fem.

Men ja, jag vaknade sen, och tofflade omkring och kände rastlösheten krypa runt i kroppen, och till slut orkade jag inte längre utan anropade LF och stämde möte.

Jag kom utanför dörren just vid tolvslaget, och himlen var så full av fyrverkerier, och en fullmåne höljd i krutrök, och längs trappan ner till spårvagnen stod grupper av människor och jublade eller hånglade eller bara stirrade på himlen.

Och jag gick förbi alla glada grupper alldeles ensam, och jag insåg att det inte bekommer mig så mycket; jag är inte ensammare än jag vill vara, not by much, och framförallt så har jag friheten att vara precis vem jag vill.

Jag rätade på ryggen och tog några lätta steg med blicken på himlen. Sen insåg jag hur hal den där bedrövliga trappan är och tappade takten lite.

Och sen tittade jag lite mer på himlen, och på de där glada människorna omkring mig, och tänkte på de där människorna jag har omkring mig annars, och tänkte att det *är* krig. Det är väl det som är grejen? Alla hamstrar på sig ammunition för tusentals kronor till sina privata krig mot allt som suger, allt som haltar, allt som inte fungerar, allt som är kasst. Allt fult och dåligt ska bombas bort med glittriga explosioner, och så ska det bli nytt år och nytt liv och allt ska vara vackert rent och oskrivet.

Och alla vill samma sak, alla drömmer om ett bättre liv, och alla köper sina egna fyrverkerier och tävlar om att bomba sig till en vackrare värld, ett nytt år som är kapitalt annorlunda.

Och förr eller senare pyser den sista glittriga strängen över himlen ut, och man ser på varandra och allt är så ödestungt och måste bli så bra och...

Och jag gick ensam ner till spårvagnen, och mötte LF i stan. Vi konstaterade att stamstället faktiskt var stängt och gick hem till henne istället. Pimplade vin, och pratade. Ett liksom renskrubbat prat, så gott jag kunde med min taggiga själ, och sen slocknade jag i hennes säng och that´s how we roll.

* * *

Och sen blev det en ny dag va, ett nytt år, 010110. Jag vaknade med kläderna på, och kravlade mig ur sängen, och satte mig på en spårvagn och kom till Järntorget och gick in på 7-eleven och sörplade i mig froosh och massor av vatten och massor av kaffe, och blev mött av det levande svaret på frågan hur man bäst kombinerar rött och blått.

En liten promenad, runt älvstrand och genom stad, mera renskrubbat prat, ett par dånande ekande gapskratt som kanske sakta får det att kännas bättre.

Det är inte riktigt lika kallt längre, men ändå kallt. Och det är molnigt, och dämpat, och solen är ett blekt öga bakom sjokiga molnlock, och i luften yr några kalla små snöflingor, och det är första dagen på året och om det börjar såhär så kanske det blir bra. Det är klart det blir bra.

Det blir, som det så adekvat men kanske lite innehållslöst heter, vad man gör det till.

Ja.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (1 jan 2010 16:39)
oj vilken text <3

Monchichi: (1 jan 2010 21:31)
hej jag heter monchichi och jag tänkte också de tankarna kring midnatt. Kram

Anne: (2 jan 2010 16:22)
lejonhjärta: åh. :)

Monch: då är vi två. :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Vincent, Viktor
:: reklam ::