Anne
Bor inte här
24 dec 2009 02:45Det är lustigt hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Mönster som jag inte ens riktigt visste om att jag hade. Lustigt hur lätt det är att glida igenom familjens nät. Jag har inga pågående konversationer med någon förutom min syster; jag vet inget om något, är inte involverad, känner inte människorna de pratar om.
Jag smiter. De gör inga särskilt stora försök att hugga tag i mig, och jag smiter. Och det går så lätt, och jag inser att jag alltid har gjort såhär, alltid ställt mig vid sidan av, alltid varit någon annan stans om så bara mentalt.
Det är så stor skillnad på mitt hemmajag och mitt härjag, mitt familjejag. Jag vet ju att jag inte är ensam, och jag vet att jag inte är ensam om att vara osäker på hur jag ska få ihop de här två personligheterna, men jag tror att en av nycklarna är att inte försöka göra det på jul? Det kanske är dags att släppa familjejulen och bara satsa på den där hemmajulen som jag på nåt sätt drömmer om i bakhuvudet; den som samlar vänner och ställer en gran i hörnet och lutar sig tillbaka i ett soffhörn med knäck och glögg och lite högläsning eller nåt.
Jag tycker om min familj, det är inte det. Och visst blir jag rörd och glad när de vill träffa mig på jul, när de på nåt sätt känner att jag hör till.
...men är det här jag vill vara? Är det såhär jag vill ha det?
* * *
Medan jag haft den här rutan öppen & skrivit på det här inlägget har jag sprungit upp och ner för trapporna, pratat lite med familjen, druckit lite glögg, bakat vörtlimpor, proppat i mig rocky road (en ny godisbekantskap som består av mörk choklad med allsköns (salta!) nötter, marshmallows & kolabitar i), pladdrat på msn (jag har skaffat msn! Efter åratal av tjat från alla möjliga håll!), provsmakat vörtlimpa tillsammans med lyrisk syster och druckit upp den porter som blev över efter limpbaket.
Och... nu känns det ändå bättre, på nåt sätt.
* * *
Men den där undanglidande personen som jag inser mig vara i familjen. Jag känner ju så väl igen henne, vet att smitandet beror på att jag inte har förstått att jag har en funktion att fylla, på att jag känt mig överflödig.
Och jag vet så väl hur stegen ifrån den skugglika personen har sett ut, och hur väldigt många de varit. Fortfarande dyker hon upp i vissa situationer, spökAnnen, hon som fade:ar in i bakgrunden och låter andra sköta showen, eller hon som bara släpper när det blir tvetydigt, hon som inte ens funderar på att fråga efter besked utan som utgår från att hon inte syns och går sin väg.
Men samtidigt förstår jag att mina vänner därhemma, människorna jag faktiskt omger mig med till vardags, skulle bli lite lätt chockade om de såg mitt asociala beteende i familjen.
Men det är just det där. Jag känner inte de här människorna. Jag skulle behöva börja från början på nåt sätt, ta reda på vilka de är, vad de gillar, hur de fungerar. Man gör inte det på en jul, på fyra dagar, och då är det lättare att bara fortsätta dra sig undan & vänta på bättre tider.
Jag tänker varje gång att jag ska bli bättre på att höra av mig, men nu förstår jag nog varför jag tänker det.
Kanske att det fungerar, den här gången.
