vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Is & eld (& skor)

23 dec 2009 02:20
På nåt sätt är livet alltid fullt av så komplett motstridiga önskningar. Man vill kunna gå vart som helst, när som helst, men gillar att vara tjusig i högklackat. Man blippar rastlöst runt på facebook trots att man egentligen inte bryr sig ett dugg om vem som blivit klar med pepparkakorna eller granen den senaste kvarten, och helst bara skulle tillbringa lite kvalitetstid med dem man har omkring sig.

Eller det där att ständigt vara nyfiken på vad som finns bakom nästa gathörn, leta efter äventyret, springa efter pirret i magen, värmen i kinderna, det bultande hjärtat, samtidigt som man egentligen -- och också, men framförallt egentligen -- bara skulle förskansa sig i ett torn med massiva bokhyllor och med hjärtat bakom lås och bom, aldrig aldrig bemöda sig om ett enda uns av pirr igen mer än möjligtvis av det intellektuella slaget, pirret som kommer av att låta hjärnan spinna lös på hejdlösa associationer och fingrarna löpa över tangentbordet i ett försök att hålla jämna steg.

Det glödheta och det iskalla helt enkelt, drar åt olika håll och trots att jag önskar att jag kunde välja det ena (kyla, kyla, kyla) så går det inte. Hur tramsigt det än kan låta med ständig strävan efter balans så är det icke desto mindre det som är grejen.

Jag slipper aldrig ifrån den inre äventyraren, det bultande hjärtat som vill veta allt. Men det utesluter inte den strukturerade tillvaron, och det kanske är det jag har varit lite för snabb med att glömma; det utesluter inte hemmakvällarna med filt över huvudet och tunga böcker i famnen. Snarare förutsätter äventyret och filt-över-huvudet-kvällarna varandra. För mycket av vare sig det ena eller andra blir helt enkelt flykt och halvhet.

Jag behöver nog mer struktur i mitt liv. Det är sånt jag alltid ser när jag tar mig en bit bort från broarna och andra lång och inrökta skruttiga majorna och nya, historielösa men trädbelupna biskopsgården; åh jag får sådan hemlängtan, hem till alla gatorna som är ägda av mina fötter just så länge det tar att skifta balansen och lyfta trampdynorna till ständigt nya steg, men framförallt till det där jag gör där, det jag kunde göra bättre, jag ser hur det kunde vara bättre när jag åker ifrån det.

Känslan av att det är dags att buckle down och faktiskt göra nåt är så otroligt stark, och samtidigt är jag lika villrådig som alltid när det kommer till att ta ut en riktning och sätta fart. Åh, jag kan gå hur fort som helst vart som helst, men när det blir dags att gå in någonstans är det lättast att bara svepa förbi, tänka att nästa ställe säkert är mindre läskigt, har färre konstiga människor som stirrar på en, har trevligare utbud. Och jag går och går och tittar in som hastigast utan att sakta stegen ens såpass att jag skulle kunna stanna om jag ville, och många kvällar har det slutat med att jag hamnar hemma utan att ha gjort det jag tänkt och välter i säng istället. Om jag inte slutar på andra lång, nästan samma sak.

Översätt det här till de där ambitionerna att *uträtta* något. Kan inte välja, kan inte fastna, kan inte ta tag i en repände och hugga i och göra mig nyttig.

Men det är nog en övningsfråga. Och jag har nog börjat öva, på mitt sätt. Baby steps, det är det vi brukar säga va?

* * *

Men jag var på stan idag, ikväll, med systern. Ett par julklappar kvar att styra upp och massivt med folk såklart, men ändå lyckades vi över förväntan. Särskilt efter att jag fått i mig kaffe, kaffe och lite mat på åhléns servering och jag blev som en ny människa. Och det första som hände när vi reste oss från fikastunden var att jag sprang på ett par hiskeligt söta skor, ett par lite mormorsknäppkängiga med tjusig klack i riktigt läder (!!!) och till ett enormt överkomligt pris.

Det var som ett par magiska skor som bara uppenbarade sig framför mig för att fylla en lucka (en av sorgligt många...) i skogarderoben. Det kan vara så att jag har pipit och tjoat och fnissat över de här skorna ända sen dess.

Det kan också vara så att jag behövde det.

Och jag tar det som ett tecken. Jag vet inte på vad, men helt klart är skorna ett tecken.

Och en klar motivation till att sticka klart de senaste benvärmarna.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Linda
:: reklam ::