Anne
En dag till
10 dec 2009 15:14En sväng i stan på vägen hem från LF. Köper ett par grejer jag behövt ett tag, mest flera sorters krämer för min uttorkade vinterhud, all smörja har tagit slut samtidigt och jag har inte haft tid att göra något åt det på ett par dagar så jag ser ut som en krackelerad öken mest. Mmm, fancy lady.
På lush tar allting alltid hundra år, trots att butiken faktiskt är nästan tom på folk till skillnad från precis varenda millimeter av resten av stan. Efter att de låtit en vänta c:a ett sekel kommer den obligatoriska merförsäljningskvarten när hela sortimentet och dess fördelar ska gås igenom, så att man ska komma på nåt att impulshandla. Och jag vet ju hur det är men blir ändå folkilsk ibland, jag kan inte hjälpa det. Nå, jag lyckas iallafall hålla mig till en sammanbitet vänlig ton och tar mig därifrån utan alltför mycket tjafs.
Jag blir bara så trött. Trött på att överallt bli uppchattad av butiksbiträden som rabblar upp samma formel till varenda kund. Trött på att tänka på hur det måste kännas att ha en butikschef över sig som tvingar en att rabbla upp samma formel till varenda kund. Trött på att tänka på alla säljkurser, alla tips om hur man ska prata med kunder för att få dem att KÖPA MER, trött på den där människosynen där konsumenter behandlas som boskap under en tunn fernissa av något som ska se ut som omtanke och vänlighet.
Jag är omtänksam och vänlig när jag arbetar, jag menar, så gott jag kan, men hela konceptet med att trycka på folk med egen fri vilja allt från trisslotter till niovoltsbatterier är mig fullständigt främmande. Lite känns det som att jag lever på lånad tid på den fronten. Även på mitt jobb blir klimatet allt mer cyniskt, boskapsvallningstendenserna allt tydligare, och kanske är det bara en tidsfråga innan det börjar springa nån med piska som tycker att jag inte säljer påstridigt nog.
Men jag tror på att låta folk vara som de vill. Jag föreslår gärna saker som jag tror folk kanske har nytta eller glädje av, men jag tänker inte börja propagera för sånt jag inte tror på.
Vad mer är så tror jag faktiskt inte ens att butikerna tjänar på det i längden. Visst, kanske säljer de några extra prylar, men det troliga är att de säljer dem till människor som efteråt känner sig lite lurade och lite smutsiga, känner att de betalat dyrt för en liten pratstund. Och jag tror att om man saltar sina marginaler genom att få folk att känna sig smutsiga så kommer det i längden komma tillbaka och bita en i häcken. Glöm bort att du någonsin bygger en lojal kundkrets med det beteendet, och glöm framförallt att du bidrar till att göra världen bättre. Bete dig cyniskt och du spär på cynismkvoten i världen.
Det känns som att folk glömt bort att de har nåt riktigt att hämta hos varandra. Som att de tror att det enda som finns är att vinna och övertyga och få sin vilja fram och göra förtjänst, som att allt man kan ge varann är luftbubblor och meningslöshet.
Men man kan faktiskt vara en människa mot människor även om man säljer saker. Man kan låta bli att behandla folk som får och istället försöka se dem, inte bara för att se vad man skulle kunna få dem att köpa utan för att man själv mår bättre när man känner sig omgiven av människor med sina egna agendor och livssyner snarare än automater i gravt behov av styrsel.
Man kanske inte måste sälja den där sista pepparkakan; man kanske kan ta den tiden till att fyra av ett hjärtligt leende snarare än det vanliga inövade istället, och därmed få personen att återkomma för många många fler pepparkakor, leenden och kanske en och annan pratstund.
Eller jag vet inte. Butikerna kanske tjänar på att vara cyniska. Tjänar på att få folk att känna sig smutsiga, kanske funkar den här the Game-grejen bättre än jag tror, kanske funkar det att bryta ner för att föda beroenden.
Jag tror definitivt inte på någon global mobilisering av folk som fått nog och störtar kapitalismen.
Men jag tror på att alla behöver må bra och känna att de bidrar till världen på nåt sätt, tror att alla behöver känna att de tillför mer än de förstör. Och jag tror att det enda sättet att känna att man gör det är att försöka leva det, hela tiden. Inte bara koppla på det hemma med familjen, utan ha det med sig som ett extra tålamod, en kärlek och en uppmärksamhet, oavsett om det handlar om att lägga dit pinnen trots att man tycker att det egentligen är personen före i kön som ska göra det, eller om att stanna och kolla så fyllot i rännstenen åtminstone andas, eller om att möta blicken hos snorungen som sparkar på spårvagnsdörrarna och berätta att man inte tycker att det är ok, trots att man är ganska säker på att inte nå fram. It takes a village to raise a child, och inte bara det, det krävs en by för att göra varje mänska hel.
"No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main. /.../ (A)ny man´s death diminishes me, because I am involved in mankind, and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."
John Donne hade sina poänger.
* * *
Jag tågade sammanbiten och lite modstulen genom Nordstan och tänkte på sånt här, när jag råkade gå förbi nån av alla de här anonyma telefonbutikerna precis när de spelade Hurricane Gilbert. Och jag kunde inte låta bli att spricka upp i ett enormt leende.
Runt kanterna av tillvaron finns det sånt som växer. Sådant som slingrar sig och letar sig in i öron och hjärta och tårkanaler, sånt som binder samman disparata existenser och pulserar och får skinnet på armarna att knottra sig.
Hopp.
Det finns hopp.
Och kärlek.
Och Hurricane.
"Visst känns det fint att va vid liv en dag till?
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig"
