vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Birds at the Break of Day

23 nov 2009 02:59
Klemens har namnsdag. Se där.

Jag sitter på din säng, som så många gånger förr, med en tekopp i näven. Vi småpratar och jag stickar och du broderar och det är som vanligt, som det alltid är, fast nånting ligger i skärvor på golvet och orden är försiktiga som små barn på morgonen efter att mamma och pappa krossat allt porslin i hela köket mot varandras pannor.

Jag trodde att jag ville rensa luften på nåt sätt, prata om det som är brutet, men jag märker att jag inte kan. Ägnar mig hellre åt tillvänjning, låter nya saker växa över det gamla, väljer att se det som att de uppslitna fårorna i djungelns täta matta är resultatet av storm och blixtnedslag och inte medveten förstörelselusta.

Jag vet inte om det är ok att göra såhär. Att skriva om nåt som är så privat, så mellan oss. Men det måste ut, och om jag ska ta det med bara dig så blir det så smetigt och närgånget och jag orkar inte, och jag tror inte att du gör det heller.

Så jag klär upp det som en björn på cirkus, i tyllkjol, och jag får det att dansa. Det dansar för dig, ser du?

Små dumheter som jag anförtrott dig ligger vissnade i mina händer. Du har aldrig bett om dem eller ens menat dig vara lämpad för att få vård om dem, men som det nu en gång är så är det du som haft hand om dem och gett dem vatten och fått dem att blomma. Till stor glädje för mig och, tror jag, för dig.

Och det gör inte så mycket. Vi har så många dumheter kvar. Små bagateller i varje vrå som växer och frodas i otaliga variationer, blommar och vissnar om vartannat, livets cykler & whatnot.

Bara den här gången är kulissen sönderriven i ett anfall av blindhet, och avslöjar mina nakna byggställningar. Såhär känns det när någon man förlitar sig på vänder sig om och släpper det man trodde dem om att bära.

Jag är en känslig jävel. Känslomässig, even. Det får mig att fnissa åt kaffe på morgonen, det ger mig osannolik gåshud när jag ser på Sound of Music, det får mig att gråta av rädsla när du ringer mitt i natten -- jag som inte är rädd för nåt. Det får mig att tystna när du låter mina dumheter bli till aska i mina händer.

Det får mig att söka mig till dig även i tystnaden, och att försöka bygga nåt i tystnaden och det svaga klirret av stickor och det tomma pratet.

* * *

Det känns som att jag borde vara någon annan. Någon som kan stövla fram till den det berör och säga det jag har på hjärtat, lägga fram fakta, peka med handen, ställa krav. Men jag är ingen annan. Jag är jag. Videväsen, som KB skulle ha sagt, mjuk och böjlig och med ludna små knoppar (ehh. Eller inte...). Och ganska seg, och envis, men ingen klinga alls. Inte alls.

Jag hoppas att jag räcker så.

* * *

Det har varit en långsam dag. Den började med ett praktstopp i avloppet. Ja, igen. Fast det var ju ett år sen sist, och turbopropp i badrummet en gång per år kan man kanske leva med. Det ironiska var att det började med att jag skulle göra rent badkaret, och nu är det nog till och med skitigare än det var innan. Oh well.

Jag fick besök också, i min relativt välstädade lägenhet, en fin vän som satt i en av de gröna fåtöljerna i köket under djungellampan och pratade mjukt till mig och drack te och åt ris och linsröra och gav mig kärlek.

Vi följdes åt till stan där jag träffade nån annan, drack kvällskaffe och åt chokladtårta och gick lite och pratade mycket. Ibland är det fint att berätta historier, ibland är det vackert att inte veta så mycket. När man orkar lyssna på varandra. Nån timme i taget. Lagom.

Och sen ben som går, ett meddelande på vinst och förlust, en stund av delvis tystnad, men sällskaplig om än vaksam.

Och igen, ben som går, nu med mameluckvarm rumpa. Samma väg som alltid, nedför gatorna mot andra lång. På ditvägen gick jag längs tredje, men på återvägen vill jag inte längre låta mig skrämmas bort från en av mina favoritgator i stan.

Stamstället är nästan tomt nu, en bartender står med ryggen mot fönstren och pratar med någon, den andra står med blicken frånvarande fäst någonstans och armarna slappt hängande i sidorna. Jag studerar ryggen som är vänd mot mig, vänjer mig vid tanken på att den inte har med mig att göra, saktar inte stegen sveper gatan fram.

Går förbi en stammis och byter blickar men rör inte en min. Sveper. Bort.

Konstaterar att vagnen inte längre går från Järntorget och sveper vidare, förbi Draken & över Esperantoplatsen och över en backe och genom en stad. Kommer till NK och går längs med raden av skyltfönster, långsamt nu, tittar länge på varje fönster och de rörliga figurer som trår sin monotona dans därinnanför.

Mekaniska föremål upphör aldrig att fascinera. Jag kan inte tro att en värld där NK storsatsar på bisarra och lite skrämmande, och, framförallt, inte uppenbart säljande fönsterdekorationer varje år är helt igenom ond. I sprickorna växer skönhet fram, riktig skönhet, den vildvuxna oberäkneliga sorten som kan vissna och tyna och förtvina och kvävas men som dyker upp igen, i en annan skepnad, i en annan spricka.

Jag går in bland husen bakom NK, någon slags idé om att hitta Lilla Drottninggatan och Barbarella så jag vet var det ligger. Kringelikrokar hit och dit, finner det jag söker, tar vägen om vallgraven och nedför några trappsteg till en avsats vid vattnet. En avsats som delvis håller på att översvämmas, vattnet kluckar glatt över delar av den och får det att se ut som att man kunde vandra iväg på det, här är avsats och här lite avsats under vatten och här är svart mörker men kanske fortsätter avsatsen eller kanske är det nåt annat som tar vid, nåt annat som bär. Efter en stunds stirrande springer jag uppför trappstegen igen, fortsätter mot Centralstationens ljus.

Så lätt det vore att kliva över kanten för att se vad som finns där. Kanske en naken yngling med långt svart hår som sömndrucket säger hejdå och håller om mig. Kanske ett fönster att se in igenom medan man sakta fryser ihjäl. Kanske en grym månad, kanske döden genom vatten.

Ja, naturligtvis.

Det är sånt här mitt huvud spinner av medan jag går, idag. En tom och låst antikaffär, som inte var helt tom tidigare under kvällen; ett ungt par utanför Draken; det här svarta vattnet, som skvalpar över sina brädder, vattenvägarna, staden och hur den byggdes. Allt spinner mitt huvud tråd av, allt vill det veta och allt vill det leka med.

Jag går till Brunnsparken och ser att vagnen kommer hyfsat snart, så jag går inte mer.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (23 nov 2009 07:51)
<3 du skriver otroligt vackert.

Anne: (25 nov 2009 00:49)
Tack snälla söta. :) <3

Garbo: (25 nov 2009 15:32)
Håller med Aurora, så jättefint! Det finns en ton (eller kanske färg?) i ditt språk som påminner om min favoritpoet Bruno K Öijer. Läser du honom?

Anne: (26 nov 2009 14:53)
Garbo: Tack! Jag har inte läst Öijer, men jag kanske borde? :)

Garbo(?): (27 nov 2009 20:47)
Ja! Det måste du göra! jag tror du skulle älska honom. Svårt att inte göra det...

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::