vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Himlen rymmer

12 nov 2009 14:30
Jag fick ett vykort från Japan. Från min fina vän som jag inte sett på väldigt länge. It´s a strange sort of friendship, vi interagerar inte särskilt mycket men följer varandras förehavanden på håll. Vi har väl inte ens setts en handfull gånger, men hon är en viktig bit av mitt människopussel. Jag tycker om att det får vara såhär, att vi inte *måste* kommentera och skriva mail och prata jämt, det är en bra vänskap ändå. Den finns på sina egna villkor, helt enkelt.

Ett fint vykort med sådana där ord som jag har lärt mig att leva på. Ord som bekräftar och stöttar, ord som andas kärlek och påminner om de bra dagarna ifall man skulle råka ha en sämre.

Det är så ovanligt, det där att någon vänder blicken mot en och berättar vad de ser. Det hände mig i maj, jag fick en födelsedagshälsning från astrud med en ordkostym som såg alldeles för fin ut för mig, men när jag provade den så kändes det på något märkligt sätt som att den ändå passade, som att det hon såg kanske var nåt som fanns där iallafall. Det var en så stor upplevelse att jag vet inte ens om jag tackade henne ordentligt, hela kortet liksom bara sjönk in i mitt bröst och blev en del av mig till den grad att jag aldrig riktigt kommit mig för med att säga något om det.

Det är något väldigt fint att kunna ge en annan människa, det där att lyssna och se och sen spegla tillbaka det man hört och sett så att den man pratar med förstår hur fint det är.

Det är sån jag också vill vara. Vill vara någon som lyssnar och visar vägar, någon som möter upp och inte överger.

Det är jag också, ibland.

Men ibland är jag skrämmande hal och kall och avvisande, utan att alls mena att vara sån, utan att vara arg eller vilja illa. Det är bara att jag känner mig svag och trött, jag orkar inte bebo mig själv ut till gränsmarkerna där möten sker, jag drar mig in och gömmer mig och kvar blir det slemmiga hala hårda. Blandat med min vanliga värme och charm. Det är en märklig kombination, åtminstone inifrån.

Önskar jag kunde vara pigg och glad och stark jämt.

Jag tänker på det här jag skrev om att det inte är meningen att det ska vara så svårt. Ska jag släppa taget och förlita mig på att det är så? Är det per definition dödsdömt om man måste hålla på och försöka? Bra grejer flyter på, helt enkelt, utan att man behöver bry sitt lilla huvud över dem desto mer?

Åh, jag vill inte bry mitt lilla huvud. Vill bara vara. Vill bara ta det som kommer och göra det bästa av det, inte deppa och fnula och sörja.

Spotify spottade fram Bra dagar med Totta Näslund åt mig. Bra dagar kommer snart. Och visst är det så, en del dagar är bra och andra inte. Jag har förstått det, men det känns som att det borde räcka med att förstå. Det gör det inte. Man måste ta sig igenom dem också, hantera, utan att riva ner alltför mycket av det man byggt upp tidigare, utan att förstöra alltför mycket för de kommande.

Ahh. Detaljer? Vi sa så va? Registrera detaljer, inte hänga upp sig på dem, låta dem vara och inte analysera och älta. Det var det vi sa va?

Onsdag igår. Träffade en av the original onsdagsvännerna, bara hon och jag vid ett bord, pratade om ditten och datten, uppdaterade oss om varandra. Hon har börjat plugga så vi ses aldrig på jobbet längre, men när vi ses är hon så mycket gladare att det gör gott i själen även om det är tomt ibland.

Bakom baren en man som kvällen till ära verkade ointresserad av att prata med mig igen. Jag menar, jag blir blyg och så och trött och så och hal och hård som sagt, det var jag igår, men det är ju inte bara jag eller hur? Eller?

Nej. Det funkar bara inte. Det som jag trots allt uppenbarligen hoppas på, det kommer inte hända. Det är ett till fönster som slagit igen, det är förbi pirrighetsfasen, nu är det bara obekvämt och konstigt.

Men ja, det kanske bara är jag som gör det obekvämt, mina missuppfattningar om hur saker och ting ligger till. Jag vet verkligen inte. Helst skulle jag bara gå fram och fråga, blottlägga alla trassliga rötter som jag snavar på hela tiden när jag försöker prata med honom, men det känns som att även det är försent, som att jag borde get with the program och släppa det.

Jag pratade lite med Bartendern, nåt om is i cola och blabla, och lite med hans Polare som jobbade kvällen till ära, och LF dök upp och onsdagsvännen gick hem och vi bänkade oss i baren och satt och hängde över disken och var lite lätt opepp båda två men med tillfälliga skrattutbrott. Och jag kände mig som en sorglig hundvalp med ögon som drogs som magneter till samma sak om och om igen, men jag vet inte om det nödvändigtvis framstod så för nån som inte visste det. Så trånsjuk och så diskret.

Sen när det faktiskt dök upp nån himla söt i baren som jag började prata med, som jag blev lite piggare av, då möttes våra blickar några gånger och han var förbi och inflikade nåt i konversationen. Och råkade ha saker att göra i vår ände av baren, som han knappt bevistat tidigare. Så typiskt. Och sen var det gröna små äpplen och när de första tonerna av den hördes möttes våra blickar igen, helt snabbt.

Kanske har jag iallafall lyckats åstadkomma att han tänker på mig när han hör den, och det är ju inte helt illa.

Sen vet jag ju inte vad det är han tänker, förstås.

Är det fel att jag önskar att jag kunde stöta på honom drängfull nånstans och skamlöst utnyttja situationen?

Och jag träffade på en söt i baren som jag pratade lite med. Det började med att han kom in kanske en timme innan stängning och satte sig ganska nära oss, på andra sidan om LF så att jag hade honom i blickfånget. Vi utbytte några långa blickar, inget porrigt utan bara lite kikande sådär. Sen gick jag på toa och när jag kom tillbaka såg jag honom inte på en gång, men upptäckte snart att han faktiskt stod med en klunga grabbar alldeles bredvid mig. Då blev det ju så nära att jag inte vågade titta på honom. Modig är jag.

Men sen gick hans vänner och han blev kvar, satte sig bredvid mig och frågade nånting som jag inte minns vad det var, och vi pratade lite. Jag var mitt mest skamlösa bh på huvudet-jag, det där som funkar så länge jag inte vill nåt, och den hala hårda kalla. Jag ville inte vara så, men det blev så ändå. Ja, och så den varma charmiga också, så att jag säger sarkastiska saker och sen följer upp dem med ett varmt leende och ett busigt ögonbryn. Många Anne att hålla reda på.

Sen gick vi samtidigt alla tre, men han bodde så nära så vi hann inte säga vi ses eller nånting. Han frågade om jag skulle med upp men jag skyllde på min tvätt och så hade vi redan gått vidare innan jag hann fråga vad han hette eller nånting alls. Jag skulle vilja träffa honom igen, springa på varann på stamstället räcker men bara så det blir nånting.

Äh.

Så typiskt mig. Vadå ta vara på de chanser man får? Nej, jag slösar bort dem och hoppas ständigt på nya istället.

Sen promenerade jag hem över bro och uppför backe, och det var fjärde långpromenaden på fem dagar. Jag tänkte på det senast i förra veckan, att jag ramlat ur mitt gående, men det verkar som att jag kommit ikapp mig igen. Eller vad man ska säga.

All tid som frigjorts när jag inte är ständigt full eller på återhämtning. Hahh.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


astrud: (12 nov 2009 16:15)
"Jag tycker om att det får vara såhär, att vi inte *måste* kommentera och skriva mail och prata jämt, det är en bra vänskap ändå. Den finns på sina egna villkor, helt enkelt. "
Det stycket gillar jag. Det är fint med vänskaper som ser ut olika utan att för den skulle vara "bättre" eller "sämre". Jag borde påminna mig själv om det ibland när jag känner dåligt samvete för att jag inte räcker till (men ändå tycker att andra räcker till åt mig, trots att de varken gör mer eller mindre än vad jag gör). Ok, nu börjar jag svamla. Nu ska jag läsa resten av din text. Kände att jag behövde kommentera på en gång, annars skulle jag glömma innan jag läst klart (som vanligt).

lejonhjärta: (12 nov 2009 23:07)
jag gör en astrud - "Det är bara att jag känner mig svag och trött, jag orkar inte bebo mig själv ut till gränsmarkerna där möten sker, jag drar mig in och gömmer mig och kvar blir det slemmiga hala hårda." åh! <3!

mando: (13 nov 2009 10:41)
ja, det var bra formulerat, som lejonhjärta citerade!

Anne: (13 nov 2009 16:48)
astrud: Jag vet vad du menar med det dåliga samvetet... Det är så lustigt att vi som är så förskräckligt vidsynta och förstående ändå fastnar i tankefällor av typen "om en vänskap är på *riktigt* så måste man x, y, z..." Som tur är får man ju syn på de här idéerna ibland och kan ändra på dem. :)

lejonhjärta & mando: åh, tack! Mina ord är mina bebisar, de kan aldrig få för mycket kärlek. :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Desirée, Desideria
:: reklam ::