Anne
Novemberhjärta
8 nov 2009 13:35Blandade känslor.
Det här är de skönaste dagarna jag haft på länge. Plenty of time att bara gå och dra, att landa och mjukna i mig och vara nykter och utsövd, träffa en eller annan vän och annars bara oceaner av timmar att göra vad jag vill med.
Å andra sidan är det så mycket skräp som samlas vid ytan när stormen i vattenglaset väl lägger sig. Jag känner hur jag sedimenterar, saker lägger sig till rätta, men upp flyter allt det där som jag försökt fly ifrån och som behöver tas itu med.
Jag vet inte om jag står ut. Om jag bryter mitt novemberlöfte (men det ska jag inte) så blir det för att jag inte står ut med att allt det där jag försökt dränka i stormar samlas vid ytan fullt synligt och gör sig påmint.
Är det en dum månad att ta itu med sitt liv? Är det tungt nu även utan itutagning? Men å andra sidan så finns det kanske inget bättre tillfälle än det tristaste gråaste. Jag vet ju att det blir bra sen.
Men de här dagarna. Jag sjunker inåt, och allting blir hemligt och laddat och fullt av antydningar. Varje gång jag säger något så är orden dränkta i spindelväv, tjocka klibbiga trådar som försvinner in genom munnen och ner i hjärtat, allt jag säger är mig alldeles för nära jag har ingen distans.
Jag har ingen distans, och det gör att jag inte vågar vara ärlig för allt som är ärligt blir en paradgata rätt in i hjärtat och det innersta, och där finns bara ett rum som inte känns som att det riktigt duger just nu.
Jag skulle kunna skylla på armarna eller Bartendern eller vad som helst, men jag känner det med LF också och det är ett tecken på att det inte är de andra, det är jag.
Novembertyngd i alla rörelser, novembertyngd i hjärtat, alla orden dryper av November, ensamhet och otillräcklighet. Spindelväv, ruttna löv i sörjiga strängar längs trottoarkanterna, regn regn vått ylle ensamhet och kala träd.
Men samtidigt är det nåt bra här.
Jag ska bara blåsa undan lite damm och torka bort lite smuts så tror jag att jag kommer se vad det är.
