vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Fredagskvälls(av)livad

6 nov 2009 22:23
Jag sitter i soffan i pyjamas med datorn i knät. På armstödet bredvid mig har jag en kopp earl grey med mjölk, och i soffan på andra sidan om mig har jag en bytta Ben & Jerry´s Cookie Dough-glass. Jag älskar deg. När jag var liten och fortfarande åt kött gillade jag till och med köttbullssmet.

Det ville ingen veta.

Men jag får glass, och jag har ätit fintröttmiddag bestående av mackor med drömsill på, härligt krämsåsig och lagom lökkrispig drömsill på mumsigt bröd.

Datorn värmer mina frusna lår, håret är fortfarande blött efter promenaden hem från bussen. Jag har en otrolig huvudvärk, men det är nog mest för att jag haft en riktigt ösig dag på jobbet. Det känns som att jag verkligen mest bara behöver gå och lägga mig, och låta mig sova tills det inte går mer.

Jag längtar till imorgon. Hoppas på att vakna lite piggare och lite gladare och lite energiskare. Längtar efter att ställa mig och diska, längtar efter att dra fram dammsugaren och gå ut med återvinning och flytta runt på saker och rensa ut alla överdimensionerade underbyxor ur resväskan som tjänstgör som underklädesbyrå.

Längtar efter att vakna imorgon, gå hemma och pyssla med saker, lyssna in mig på Kents nya skiva och sen ställa mig i duschen och bli riktigt ren och benskäggfri. Och sen åka till stan och va´ med fina vänner.

Just nu lyssnar jag på det sista av den randomizade mastodontspellistan med Lars Winnerbäcks studioskivor och försöker dämpa rastlösheten, den där vildsinta hamstern som krafsar i bröstet och säger att alla andra är ute och har roligt och upplever saker och jag missar alltihop.

Jag var tvungen att ge mig ut på underklädesinköp häromdagen igen. Dels en ny bh, *igen*, för den gamla är, say it with me, för stor runt om men för liten i kuporna. Jag begriper inte vad mina bröst håller på med, men ok, hellre såhär än tvärt om. Och så var jag tvungen att köpa ett gäng nya underbyxor, för de jag har är ohjälpligt för stora. Det har känts så konstigt ett tag, när jag liksom känner mig otympligare än förr för att alla kläder glappar kring häcken. Nu har jag iallafall underbyxor som sitter som de ska, och en (1) kjol som passar, den jättetighta blåa känd från tidigare Ord-texter. Annars sitter allting löst och konstigt. Och det var ju meningen, så jag ska väl vara glad för det, men vem fan vill gå omkring i säckiga för stora kläder? Inte då jag.

Dags att gå och shoppa igen tror jag. Några billiga små kjolar att klämma ner rumpan i borde man väl kunna hitta?

Nu känns det som att jag borde brasklappa av bara fan och påpeka att jag minsann inte är någon magerlagd kvinna trots plötsligt klädglapp, men skit i det. Det fattar väl de av er som träffat mig, och resten får väl tro vad de vill.

Nu är det Varning för ras, och den är så fin, och jag tänker på konserten och myser och är lite kär i LW trots att han kan framstå som pretentiös intill den fullständiga humorbefrielsens rand. Det tänker jag på ibland, både när det gäller LW och när det gäller Västen, en av grabbarna jag snubblar över på stamstället emellanåt, att det är så fascinerande och främmande med folk som verkar vara helt odistanserade från sig själva. Att man liksom kan fungera och gå runt utan självdistans. Det verkar skönt på sitt sätt, att inte behöva ifrågasätta hela tiden, eller hur jag ska säga. Fast det är ju inte som att LW aldrig ifrågasätter sig själv... äh. Jag vet nog inte vad jag försöker säga.

Men det slog mig någon gång under veckan när jag tänkte på lördagens förehavanden efter konserten, att armarna är expert på självdistans och självironi. Han, som jag, satsar stenhårt på att skämta bort allvarliga saker så att det egentligen inte går att prata om dem sen. Medan Västen aldrig har sin ironiradar på och därför blir sjukt svår att förstå i sina tvärsäkra men fullständigt motstridiga påståenden.

Och jag tänker på armarna fortfarande, men jag försöker påminna mig om det där som jag kommit fram till tidigare. Att jag faktiskt försökt på en miljon sätt att få det jag vill från honom, och att hans vanligaste svar är kompakt tystnad. Att jag gjort vad jag kan, och att om han inte hör av sig så är det ingen större mening för mig att försöka.

Jag skickade ett mail på fejjan på morgonen efter vårt samtal när jag väl tagit mig hem från stan, bara <3 typ. För vad ska jag skriva, det är ingen idé för han kommer inte att svara ändå. Och det har han inte gjort.

Idag höll jag på att få mig själv att börja gråta på jobbet, jag funderade på om han nånsin tänker på mig och vad han kan tänkas tänka då i så fall. Funderade på om jag skulle skriva ett mail och fråga, men jag kunde inte föreställa mig ett svar som skulle vara värt det. Jag menar, jag är nyfiken, men jag utgår från att han inte gör det eftersom han inte hör av sig. Men även om han gjorde det så skulle det väl inte göra mig gladare; han hör ju ändå inte av sig.

Jag vill bara att det ska vara fint mellan oss. Jag vill att han ska vilja träffa mig också så jag slipper sitta med beklämdhet i bröstet.

Men men. Större delen av tiden lyckas jag ändå låta den där saknaden sjunka undan och inte märkas. Den går säkert helt över innan jag vet ordet av.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::