vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Skickat tusen gånger

2 nov 2009 12:03
Ett snabbt Ord innan jag ger mig iväg till jobbet. Jag hatar att behöva skynda mig när jag skriver, oftast tar det flera timmar att skriva en text för jag tänker så mycket samtidigt, måste fiska runt i det undermedvetna efter orden och pröva dem så att de sitter ihop som de ska och så gå tillbaka och tighta upp saker och ting och så fortsätta eller ibland göra om en bit när jag glömt ett spår som var viktigt men som inte längre får plats.

Måste jag skynda mig så blir det fel, det säger inte det det ska säga, som igår när jag inte lyckades få med hur närvarande mitt samtal med armarna var, hur fullt av kärlek på ett sånt där underbart hopplöst Romeo och Julia-sätt.

Det jag inte hinner formulera sväljs av det undermedvetna igen, det ligger där och guppar nånstans under ytan men jag kan inte längre säga hur det ser ut och vad det betyder.

Men det här mötet med armarna (i kombination med förlamande trötthet, hoppas jag, för då kanske det går över) har väckt den där hopplösa längtan efter honom som jag faktiskt trodde att jag hade begravt. Jag vet inte vad det är med just honom som får mig att bli så desperat, att längta så intensivt.

Mitt vanligtvis ganska hela och rena hjärta gapar som ett hungrigt hål så fort han kommer för nära. Det skrämmer mig, de här tårarna som droppar ner på mina korslagda jeansben med knappt hörbara dunsar känns obegripliga efter all denna tid. Hur kan det fortfarande kännas såhär? Hur kan jag fortfarande behöva förlika mig med tanken på att jag är ensam i den här känslan?

Jamen, det är kärlek. Det är klart det är. Inte konstigare än så, och framförallt... inte begripligare än så. Det spelar ingen roll att jag inte kan föreställa mig hur något gott ska komma från våra gemensamma förehavanden, för när jag ser honom så vill jag bara ligga tätt intill honom med hans hand på midjan och näsan i hans halsgrop och handen på hans rygg. Jag vill bara vara nära, och han gör mitt hjärta så mjukt. Så mjukt, sådär så man inte riktigt lyckas med andra ansiktsuttryck än ett fånigt leende.

När vi stod och såg på varandra i lördags natt och för en gångs skull pratade om saker som faktiskt är viktiga så visste jag att han tycker om mig också. Nu är jag osäker, eller inte på att han gör det men på hur.

För han var rätt så välölad och simmig i blicken, och han hade tagit med mig hem om jag hade låtit honom, men jag vet inte om det hade varit nåt han ångrat på morgonen sen. Eller snarare, jag vet inte om det hade varit något som han hade orkat leva upp till efter att natten var över. Och jag vet hur det känns när han inte orkar leva upp till sådant han påbörjat, men inte riktigt vill avsluta heller.

Och i jämförelse kanske det trots allt är bättre att sitta med det ensamt mjuka hjärtat som klappar för armar och tänker på närhet och spiller tårar ner på jeansen.

Nu ska jag bege mig till jobbet. Det regnar ute, och jag har fortfarande inget paraply.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Garbo: (2 nov 2009 12:40)
<3

astrud: (2 nov 2009 19:35)
kramar

Anne: (3 nov 2009 23:33)
Tack, båda. <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::