vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Mer eller mindre lyckade försök till liv

25 okt 2009 11:16
Helvetet har brakat lös på jobbet och jag är knäckt. Efter två dagar. Det kommer ta flera flera dagar till innan det blir någon vettig ordning på det hela, det kommer ta veckor att hitta en lunk igen.

Det är roligt också, såklart, kanske mest roligt egentligen, men krävande. Nånstans i djupet av hjärtat finns en hopplös längtan tillbaka till hur saker brukade vara, lite sådär som man kanske kunde längta tillbaka till mellanstadiet när man kastades in i en helt annan skola och en helt annan värld i högstadiet. En längtan tillbaka till det där livet som förvisso började vara ett par storlekar för litet, men som var så tryggt och invant och välbekant, som man kunde sköta med en hand och slutna ögon.

Det finns ingen återvändo. Det enda jag kan göra är att rida på vågen, låta den bära mig så långt den vill och sen se var jag hamnar och ta det därifrån.

Men stressen har skojiga bieffekter. Jag har ett rejält munsår som sprider sig ner från ena mungipan, det dök upp i förrgår och har spridit sig med raketfart sen dess. Det kanske är läge att avsätta lite tid för ett apoteksbesök innan jobbet idag.

En annan intressant stressgrej är uteblivna kroppsfunktioner. Jag kommer inte ihåg när jag hade min mens senast, men jag kan ju säga som så att den är kraftigt försenad. De där fläckarna jag skrev om senast måste ha varit inbillning, för sen hände verkligen ingenting. Jag klamrar mig stenhårt vid stressen som förklaring, jag orkar egentligen inte ens fundera på hur jag ska hantera en fripassagerare nämligen.

Men om jag nånsin behövde motivation till att hålla mig till det där beslutet att aldrig mer beblanda mig med manfolk, så har jag väl allt underlag jag behöver just här just nu.

Jag har hängt i baren ganska mycket på senaste. En kombination av beslutet att ha en vit november och ett stort behov av att stressa av, om så på kemisk väg. Och, mest kanske, det där att det trots allt är ett andra hem, en plats där jag träffar vänner bekanta och halvbekanta, ett ställe där jag kan vara lite social utan att behöva anstränga ihjäl mig.

Så det har varit jag, och oftast LF, och en eller annan förbipasserande.

Någon dag hade vi nästan ett riktigt samtal med en annan bartender, ett som påminde mig om hur det kan vara när man bara pratar med folk utan att hålla uppe alla jävla försvarsverk man har anhopat genom åren. Att släppa garden, vara lite oironisk, lita på att man får finnas till en stund med varandra utan att behöva slåss för varje minut.

En annan dag skulle en av stammisarna som jag pratat med några gånger ragga upp mig. Det började med hejhej hurede, övergick snabbt i grova dissar, tallande och hångelförsök. Att jag vred undan huvudet hindrade inte honom från att försöka både en och två gånger till.

Till saken hör att jag tycker att han är ganska söt, och ganska trevlig, när han sätter den sidan till, men han är alldeles alldeles för svartsynt för att jag ska orka beblanda mig. Dessutom är baren helt fel ställe för mig att ragga på; det är som att ragga i sin farmors vardagsrum. Det är hemma. Det som sker där sker mitt i mitt liv. Det finns ingenstans att gömma undan saker man helst skulle glömma, alltihop kommer finnas där.

Och det var så blandade känslor. Han satt bredvid mig och var en varm levande person, höll armen om mig och rufsade mig i håret; det tyckte jag om. Vara nära och värma sig på någon annan. Men när folk är dissiga mot mig tenderar jag att tolka dem bokstavligt: säger han så är det väl så han ser det. Och bakom baren han som jag inte behöver prata med för han förstår vad jag vill ändå, han som inte riktigt ser åt mitt håll längre, han som jag helst bara skulle grabba tag i en stund. Han som inte vill. Vad är det jag brukar säga? Omg heartbreak?

Till slut blev stammisen så påfrestande att jag och LF drack ur våra glas och gick hem.

En vit november kan kanske inte komma snart nog.

Mitt kaffe smakar skit, och jag lyssnar på old school Bon Jovi. Inget av det muntrar just upp mig, även om båda trots allt gör mig varm om hjärtat.

Och nu är det dags igen, slåss med demonerna och pallra sig till jobbet. Två lediga dagar sen, kanske räcker de för att jag ska hinna bli människa.

Vi säger så.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (25 okt 2009 14:14)
*kram*

Aurora: (25 okt 2009 15:21)
<3

astrud: (25 okt 2009 15:22)
*kramar*

misan: (25 okt 2009 20:23)
<3

Anne: (26 okt 2009 03:33)
Tack, ni. <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::