vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

En kroppstext som varit på väg ett tag

16 okt 2009 01:16
Jag håller på och läser Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro, "Vem är det som bestämmer i ditt liv" heter den. Jag är över huvud taget på en liten Anna Kåver & Åsa Nilsonne-binge för tillfället. Läste Kåvers "Att leva ett liv inte vinna ett krig" för kanske ett år sen, och när jag senast fick en massa böcker från adlibris så fanns där bland annat Nilsonnes ovannämnda bok, men även Kåvers "Himmel, helvete och allt däremellan", som handlar om något så tjusigt som känslor, och deras gemensamma bok "Tillsammans".

Det här är böcker som balanserar nånstans på gränsen till läskig/flosklig självhjälpslitteratur, men som jag nog ändå tycker håller sig på rätt sida. Som faktiskt förmedlar någon slags kunskap om hur människor fungerar, eller åtminstone ger ganska värdefulla insikter i hur man kan tänka om hur människor fungerar.

Men just nu håller jag som sagt på med Nilsonnes bok, och det jag egentligen ville säga om det var en sak som jag liksom reagerade på.

Hon skriver i ett kapitel om kroppen, om hur man kan vara medvetet närvarande i sin kropp och att det kan vara ett sätt som gör bland annat smärta lättare att hantera. Sen går hon vidare till att skriva om sug, efter droger eller mat eller nikotin eller vad som helst, och att medveten närvaro kan hjälpa även mot det.

Och sen skriver hon att när man väl lärt sig att "surfa på suget" så kan man få en enorm känsla av tillfredsställelse av att känna att man inte behöver agera på alla impulser man får, och att till exempel hunger är en känsla som är en väldig befrielse att kunna ignorera.

Det kommer säkert som en stor överraskning för alla som någon gång haft ett komplicerat förhållande till mat.

Jag vet inte, jag tyckte bara att det var en så märklig aspekt av fördelarna med medveten närvaro att hålla fram. Hela andan i boken verkar annars vara att man ska vara medveten om sin kropp och sig själv för att kunna ta väl hand om sig, men det känns som att runt kanterna av alltihop smyger samma fettskräck och samma bantarideal som genomsyrar så mycket annat i den här jävla världen.

Jag blir så trött.

På sätt och vis kanske även på mig själv.

För jag tycker om att folk är olika. Jag tycker att det är så himla fint att riktigt titta på folk jag har omkring mig och se hur just de ser ut, att ingen är den andra lik.

Jag vet aldrig riktigt vem som är vacker och vem som är ful, heller. Vissa håvar in komplimanger medan andra (jag, tex!) får spela upp hela charmregistret för att över huvud taget synas, så jag antar att det finns nåt som avgör, men jag kan inte se det. Alla jag känner har sina fina och sina mindre fina stunder, sina bättre och sämre drag. Visst dras jag spontant till vissa bara på grund av utseendet, men den dragningen överlappar endast slumpmässigt med vad andra tycker.

Ja, och vad jag tycker är vackert har så sällan med kroppsmassa att göra. Jag attraheras av kroppar i arbete, kroppar som fungerar; folk som har smidighet i sina rörelser, folk som verkar vara hemma i sig själva. Det draget återfinns hos både över- och under- och normalviktiga.

Nu låter det som att mitt enda krav är att folk inte är handikappade, men det är inte riktigt så jag menar med kroppar som fungerar. Det handlar mer om kroppar som fungerar utifrån sina förutsättningar, om personer som liksom finns i varje fiber av sin kropp och inte bara använder den för att ta sig fram i världen.

Äh. Jag vet inte.

Iallafall så tycker jag om att folk är olika, och jag tycker att folk ska vara olika, och jag tycker inte att det finns något vackert i att alla ska ha samma pyttelilla storlek och i själva verket så skrämmer det konceptet skiten ur mig och inte bara därför att jag aldrig kommer att uppfylla det idealet, utan även för att

Jag tycker att det är vackert när folk är sig själva fullt ut och efter sina egna förutsättningar.

Inte bara vackert: nödvändigt. Av yttersta vikt. Den enda räddning mänskligheten har undan undergången.

Och jag arbetar för att se det i mig själv. Att finnas fullt ut i varje fiber av min kropp. Att se mig som varken något bra eller något dåligt, utan bara som något att upptäcka och finnas till i. Till kropp och själ. Något att ta vara på och njuta av.

Samtidigt tycker jag att jag gott kunde tappa ett par kilo.

Och det har jag gjort.

Det senaste året har jag blivit av med tio mjölkpaket i kroppsvikt. På eftermiddagen innan den förra Göteborgsordträffen, ganska exakt ett år sen, insåg jag att jag var tvungen att bita i det sura äpplet och gå och köpa mig ett par fat pants. Jag hade helt enkelt svällt över mina normalt sett generösa brädder såpass att mina kläder inte passade längre.

Men jag blåvägrade, och vägrar fortfarande, bli någon som stirrar sig blind på kroppsfett och vikt och dieter och klädstorlekar. Jag bryr mig om att må bra, jag bryr mig om att fungera.

Jag mådde inte så himla bra förra hösten, och jag fungerade inte helt hundra.

Jag tog det som utgångspunkt, det och den massiva oviljan jag kände mot att behöva skaffa en helt ny garderob, och konstaterade att en rimlig nivå av sömn och motion tillsammans med någorlunda varierad kost vid någorlunda vettiga tider på dygnet och med ett något begränsat intag av fett- och sockerblandningar förmodligen var ett ganska bra sätt att se till att må bra på.

Jag försökte helt enkelt fundera ut vilka förändringar jag skulle kunna göra i mitt liv som jag skulle kunna tänka mig att leva med; vad som skulle få mig att må bättre på sikt, inte bara tappa vikt.

Jag har sett morsan jojobanta under hela min uppväxt och är lite för smart för att tro att jag kan leva på svältkost och helt skippa allt som är gott och roligt i all evighet, nämligen. Så det fick bli den långsamma vägen.

Och det har gått långsamt men stadigt neråt. Ända tills sent i våras, när jag kom ner till siffror på vågen som jag faktiskt inte sett på en sådan i hela mitt vuxna liv. Min kropp ser annorlunda ut än vad den gjorde förr. Benen ser tunnare ut, jag har suttit och tittat på mina knän åtskilliga gånger och undrat om de säkert är mina.

Och det är ändå bara tio kilo, och jag har en bit kvar till ett bra bmi-intervall, om man vill tänka i sådana kategorier. Jag vet inte om det ens märks så mycket utåt. Folk frågar ibland, men jag tror att de lika mycket reagerar på att jag är gladare och klär mig något mer inspirerat än jag gjorde förr.

Men i våras nån gång tog det stopp. Så fort vågen började röra sig neråt nya siffror kom jag på mig själv med att ge mig ut på en ölkväll med ostmiddag, eller bestämma mig för att det var ok med moffarfika trots att det var mitt i veckan (jag äter annars bara godis/fika på helgerna, men är det nåt speciellt (typ kompisfika eller så) så tänker jag inte sitta och hålla på regler för reglernas egen skull; målet är trots allt att må bra, inte att straffa mig själv), eller annars bara "sabotera" för mig.

Jag har hållit mig runt samma vikt hela tiden, så det är inte det att jag bryter ihop och går upp allting igen. Tvivlar på att det nånsin kommer att hända, jag gillar ju trots allt hur jag mår nu mycket mycket bättre än hur jag mådde innan.

Men det är som att jag har nått en gräns där konflikten mellan någon slags kroppsideal och mitt privata ideal om att leva som jag lär och acceptera mig själv som jag är börjar aktualiseras.

Nånstans i bakhuvudet har jag syster Södergran som väser "det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är!", och jag lever det i själen så gott jag kan men jag har nog inte riktigt kommit fram till i vilken usträckning det gäller för min fysiska uppenbarelse.

Jag vill inte anpassa mig till någon annans normer för hur en kvinnas kropp ska se ut. Jag vill själv bestämma när den ger mig glädje, hur den får se ut.

Men samtidigt vill jag inte att det på pin kiv ska vara så att jag tvingar mig själv att vara något jag inte vill bara för att bevisa en poäng.

För en sex-sju år sen rakade jag ingenting på flera år. Jag hade lurviga ben och lurviga armhålor och det hade jag för att jag minsann tyckte att kvinnor har hår och det är inget konstigt med det.

Samtidigt så kände jag mig äcklig och vägrade visa mig i kjol eller shorts eller linne.

Ändå tog det flera år innan jag tillät mig själv att ta till rakhyveln. Jag vill inte hamna i en sån situation igen, där jag låter principer gå före mitt eget välbefinnande.

Men det verkar som att mitt undermedvetna inte riktigt är färdigt med den här uppgörelsen, och under tiden så hänger jag väl kvar här, på den här vikten, och gör så gott jag kan för att finnas till och må bra.

Sen får vi se.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (16 okt 2009 10:50)
Jo, jag känner igen det där med rakning/hår - jag gjorde precis samma sak men kände mig mest ful och äcklig samtidigt som jag försvarade principen... Den största känslan av frihet infann sig först när jag började raka mig igen, för då slapp jag frågor och kommentarer och att vara rädd för att få frågor och kommentarer... Usch vad jag inte tyckte om just det!, att jag var tvungen att underkasta mig ofriheten för att känna mig fri... :/

Garbo: (16 okt 2009 11:59)
Vi har också en hög med Kåver/Nilsonne och det är i sanning fantastiskt bra böcker! Långt från flosklig självhjälp tycker jag, med konkreta handfasta råd att hålla sig i. Jag gillar formatet också, de är ju ganska lättlästa och liksom möjliga att överblicka. Det finns en ny nu, har du sett den?
http://www.bokus.com/b/9789127120242.html?pt=search_result&search_term=%E5sa%20nilsonne

Aurora: (16 okt 2009 12:14)
Jag tycker att det syntes lite på dig, men mest lade jag märke till att du klippt håret :) Jag tycker att det låter som att du har en jättesund inställning till din kropp. Jag har märkt att kroppen liksom brukar "säga till" när den själv befinner sig på en vikt som passar den :) Om du har hamnat på en nivå som du trivs med ser jag ingen anledning att gå ner mer i vikt bara för att ett bmi säger si eller så.

Monchichi: (16 okt 2009 14:31)
nu när du påpekar det så ser jag skillnaden hur du trivs tydligt. Du tog mer plats igår och du har en självrespekt som lyser igenom. Det tycker jag gör en människa vacker. Kram

Anne: (18 okt 2009 09:54)
mando: jag fick aldrig särskilt många frågor, antagligen för att jag inte klädde mig så att det syntes... Det jobbigaste för mig var just det att inte trivas själv. Alls.

Garbo: Den hade jag inte sett, ser intressant ut! Tack för tipset. :) Jag håller med, de är behändiga samtidigt som de sätter ord på sådant som man haft svårt att få syn på annars.

Aurora: Det är det jag är osäker på, om jag har hamnat på en nivå jag trivs med. Men jag märker väl det så småningom. :)

Monch: Det gör mig glad att höra. :) Kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Sten, Sixten
:: reklam ::