Anne
I vilket det uppdagas att jag är en glad idiot
14 okt 2009 01:22För en stund sedan, när jag i ett mail försökte reda ut de finare punkterna i det där telefonsamtalet jag tjuvlyssnade på härförleden och som gjorde mig så bedrövad, googlade jag på en grej som var involverad i historien och konstaterade att min tolkning av det jag hörde var skrattretande osannolik.
Och det där var väl ett lagom invecklat sätt att inte säga nånting på, I guess, men kontentan är iallafall att det allra mest troliga är att jag tog helt helt fel när jag utgick från att karln jag hängt upp mig på har ihop det med någon.
Vilket fått mig att skratta hysteriskt i en halvtimme eller så, kinderna mina är fortfarande blossande röda.
Efter skrattet kom skräcken som ett brev på posten.
Omfg, menar jag, han är lös och ledig och... det är ju jag med?!
Och.......................... han skulle kunna verka lite intresserad.
Ursäkta mig medan jag reverterar till ickeverbal visuell kommunikation:
:-o
Jag är inte redo för sånt här! Jag är redo för att dagdrömma och fantisera och deppa när det inte blir som jag vill! Jag är inte redo för risken att det blir som jag vill!!!
Men alltså det kommer ju inte hända nåt ändå. Nope. Nuh-uh.
* * *
Jag blir så fascinerad. Av att jag tittade på våra händer i söndags och var helt tom inuti, kände ingenting, aktivt ingenting, tittade på händerna och stålsatte mig och kände inte. Knappt så jag kände att hans hand var kallare än min, det kan vara nåt jag kom på efteråt.
Av hur jag kommit i närheten av honom och samtidigt varit både helt betagen och helt avstängd.
Av att... av att jag ser på mig och mina avstängda känslor och undrar om jag ska lyckas slå på dem. Om de finns där, eller om det bara är låtsaskänslor som jag kan förströ mig med så länge det inte finns någon risk för att jag ska behöva stå för dem.
För nu känns det som att jag vekligen inte begriper hur jag ska lyckas våga komma nära en annan människa. Jag menar, hur ska jag stå ut med alla de där småaktigheterna och fula grejerna och trista omständigheterna som ett människoliv ofrånkomligen är fullt av? Inte för att jag vet hur hans ser ut, men de finns ju där, och jag kommer säkert bli alldeles blindsided av dem.
Jag menar, han kanske inte kan stava.
Eller kanske skriver fula sms.
Eller pissar med öppen dörr, jag dör inte av det såklart men jag kan inte rå för att jag tycker att det är lite creepy.
Eller... jag vet inte ens.
Stör sig på dumma saker hos mig.
Eller nåt.
...
Inte för att jag tar ut nåt i förskott eller så.
Men så saktar jag in, och sjunker ner i botten av mig själv, och där bubblar det av ett av de gladare skratten man hört, och det finns bus där, och lite är det som ett inglasat fjärilshus i magen, ett där fjärilarna legat i förfrusen dvala men där någon kommit på att ställa in en kupévärmare.
Det här livet är så knäppt.
Men på det hela kanske helt ok iallafall.
