Anne
Söndag, söndag. Livet. Kakor.
11 okt 2009 16:57Åh, det är söndag. Det är en ledig söndag, den är lång och jag har inga särskilda krav att uppfylla.
Jag har redan haft ett raskt städryck, vaknade tio och väntade besök elva och vissa delar av lägenheten var helt enkelt så anskrämliga att jag var tvungen att vältra mig ur sängen och hit the ground running, så att säga.
Nu är det renare än på mycket länge i badrummet och på toa, det mesta av disken är fixad, smutstvätten ligger inte över hela sovrumsgolvet längre och hallgolvet är inte klätt med dagstidningar och reklam.
Sen fick jag besök, en upptagen student som tittade in lite snabbt på morgonkaffe och frukostgröt och en hel massa prat om känslor och vad man egentligen ska med dem till, och om livet i största allmänhet och hur man ska bära sig åt med det. Vi satt i varsin fåtölj med varsin kaffekopp i händerna och tittade på varandra och pratade.
Och hon är inte så värst gammal, och hon säger att hon får hopp om livet och om att det ska kunna kännas bättre någon dag, när hon pratar med mig.
Och jag är ju äldre även om jag inte just är uråldrig, och jag ser på henne och jag vet på sätt och vis var hon står och jag vet att jag var på ett liknande ställe för inte så länge sen, och det är så spännande att se var hon till slut hamnar. Vem hon visar sig vara när hon väl vågar vara sig själv. Eller vad man ska säga.
Men mest är det så otroligt stort att kunna vara någon som ger andra hopp.
Jag trivs ju ganska bra med att vara jag, det gör jag. Har förlikat mig med både det ena och det andra hos mig själv, landat i något slags acceptans av att jag väl en gång är som jag är. Jag duger för mig, jag är ok.
Men jag blir ändå förvånad när folk jag träffar ser något eftersträvansvärt i den jag är. När mitt flying by the seat of my pants-liv inte är nåt jag behöver försvara utan något som folk suckar lite avundsjukt åt.
Jag menar, jag gillar mig själv. Men jag tror att jag kanske gillar mig själv sådär som man älskar ett vanskapt barn, ett barn som man på pin kiv skyddar mot de arga byborna som menar att djävulen måste bo i en så ohygglig varelse och därför ska ungen brinna på bål, ungefär.
Huh. Vilken intressant liknelse det där var, då.
Men! Vad jag skulle komma fram till var ju att det är så otroligt smickrande, och jag blir så glad. Jag försöker lära mig att bara ta komplimanger utan att nödvändigtvis behöva säga emot. Det är uppenbarligen inte helt lätt.
Efter att mitt studentbesök skyndat hem till sina böcker igen hade jag telefondejt. Vi hann bara prata i en timme den här gången, och det kändes väldigt kort. Det får mig att undra hur länge vi brukar prata, egentligen. Men det är fint, det här att avhandla livets väsentligheter med många olika perspektiv på en dag.
Och nu, som sagt, händer ingenting, och ingenting, och ingenting, förrän sent ikväll när det är dags att pallra sig in till stan för att träffa LF och den obligatoriska söndagsguinnessen. Och ost.
Och det känns som att jag kan göra vad som helst. Ta en promenad, eller fortsätta med det ack så eftersatta bokhyllesorterandet, eller diska upp alla matburkar som står och skäms på diskbänken, eller röja i garderoben, eller sticka på min benvärmare, eller dammsuga, eller läsa en bok, eller ta ett bad, eller dricka te och äta en chocolate chip cookie och tänka över mina synder.
Nu när jag tänker efter låter det som en ganska käck startpunkt, faktiskt! Hee. So long!
