Anne
Livet är mänskans bästa tid
10 okt 2009 10:57Några märkliga dagar utan lust, utan minsta lust och ur humör och grinig och slarvig, dagar som på något sätt varit både sjukt sjukt bra och illhemska.
24-timmarshäng och mer med LF, barer och biografer och caféer och affärer och LF-grottan däremellan, ständigt ständigt stickande, stirrande på vackra karlar (mest jag) och massa pladder.
Avslutade turnén på stamstället igårkväll, vi skulle verkligen bara ta varsin guinness för att kompensera för bristen kvällen innan, men sen nådde rationaliseringen oanade höjder och fyra öl, en bjuddrink och sex timmar senare stängde de och vi vinglade åt varsitt håll.
Och om det är för att jag egentligen aldrig är där på fredagar (eller lördagar för den delen), men jag har då aldrig blivit så raggad på där som jag blev igår.
Och jag tyckte inte om det.
Och jag vet inte var min hjärna var, för jag liksom bara var där och varken ville eller inte ville bli hånglad på av nån lång skallig karl. Jag stod liksom där och hade inte duschat på pinsamt länge och luktade svett och stickade, för guds skull. Och så kom han och hängde med mig i hörnet och var helt betagen av hur förskräckligt skön jag är, och jag muttrade lite osammanhängande om sånt som jag brukar muttra om, och drog lika nördiga ordvitsar som jag alltid gör, men mest så stod jag och stirrade på min stickning och utstrålade ointresse. Och han liksom bara hängde kvar.
Fattar ingenting.
Det blir så komplicerat, där. Jag har inget emot att hångla lite och det är trevligt med kramar, och det är ju inte direkt en hemlighet att jag inte är helt främmande för att göra sällskap hem efter en krogkväll...
Men gårdagskvällens äventyr i herrsällskap fyller mig bara med vämjelse.
Vämjelse.
Och ont i hjärtat.
Men ja, jag behöver släppa och vandra vidare, men.
Jag kan inte låta bli att tänka på förr när det var enkelt och bartendern ville ha Leia-flätor i sitt hår, och vi skrattade mycket och inget var svårt. Inget.
Jag tycker inte om att det blir svårt.
Vidare, vidare.
