Anne
Rumlar, och skriver om det sen
1 okt 2009 15:13Rull rull rull.
Brakfest med jobbet igår, god middag, alla kollegorna renskrubbade och glada och finklädda och så fina, så fina så fina. Varm och stor i hjärtat av att se alla de där fina små och stora människorna, de nära och de fjära, de stolta och de ynka, de viktiga och de som bär all den där vikten för de viktiga.
Genuint varm och glad i hela magen av att bara se och få krama på många många. Överöst med komplimanger (det är tacksamt att piffa till sig lite när man är känd som den som knappt sett en mascara), men vad mera är, överöst av folk som faktiskt söker mitt sällskap. Jag känner mig så otroligt bortskämd med det. Med att jag kan sitta i ett undanskymt hörn, och folk kommer att hitta mig och komma och prata med mig för att de vill det. För att de undrar var jag är och också vill vara där.
Det är knappt så det går att begripa, och det är så skört och så vackert och så omöjligt att ta för givet att jag bara håller det i min kupade hand och i mitt fladdrande hjärta och häpnar över det, fast väldigt försiktigt för att det inte ska gå sönder.
Och jag pratar som en såndär kvinna som hasar omkring på gatan i nattlinne med några papiljotter hängande löst i kalufsen och en behå över öronen. Typ. Jag låter allting hänga fram, säger det som faller mig in, dråpligheter och oanständigheter och grova flirtpass till lite vemsomhelst. Ingenting är hemligt, inget för pinsamt för att det inte ska kunna bli en rolig historia av det.
Ni som läser mig känner väl igen er förstås.
Och jag inser att det är lätt, så lätt, så lätt att vara ett brinnande ljus för nattfjärilar när man inte är engagerad i något annat än att roa och roas. Det är när hjärtat krokar i och håller fast i någon särskild som lågan börjar falna.
Vi rumlade vidare till det vanliga stället med den vanliga personalen sen, och jag fortsatte fladdra för alla runt omkring. Och jag hängde i baren och kvittrade och kvillrade en stund, och flög förbi emellanåt och hämtade vatten eller beställde öl eller annars bara.
Det var fint, det var fint att se honom och att faktiskt byta ett par ord och skratta lite tillsammans. Det var det.
Men att se honom är som ett rostigt svärd som hugger och vrider sig i mitt bröst.
Rolig är jag.
Men vi mötte upp LF och hennes svintokompis, och lite annat löst folk, och det var en riktigt rolig kväll. Så mycket trams, så många halsbrytningar. Och jag märkte, igår som i lördags, att när jag inte drar mig för att vara fräck så händer det saker också.
Jag hade stirrmatch med svintokompisen som slutade i nåt slags mutter om att min blick minsann var nära nog oemotståndlig, haha, och den älgkalviga kollegan som ständigt springer mig i hasorna försökte sig på att lägga armen om mig (jag gav honom ett ögonbryn, han förstod vinken ganska snabbt). Flera av hangaroundsen från olika ställen hängde kvar med vad som såg ut som skräckblandad förtjusning, ständigt muttrande om att de borde gå.
Efter den obligatoriska svängen till Stars´n´Bars tog vi oss hem till LF till slut, välte i säng som vanligt. Jag vaknade ganska tidigt och klädde på mig och satt och stirrade tomt framför mig och undrade vad det ska bli av mig. Allt flirtande, allt fladdrande, alla svängar och turer, när det enda jag egentligen vill i största allmänhet är att prata lite fint med vemsomhelst och bli omtyckt, och i synnerhet hålla handen med och vira in fingrarna i håret på handendär. Men livet kommer som det vill. Det funkar inte att lägga in beställningar.
Sen vaknade LF, och vi drack kaffe och pratade förstrött om kvällen och natten och människor och musik och allt möjligt.
Vi slängde oss på tvären i sängen, med var sin filt över knäna, och bara låg där och småpratade i flera timmar. Jag minns inte riktigt längre vad vi pratade om, det var väl såna där vanliga saker mest, men jag kommer ihåg att jag emellanåt bara flinade mot henne för att vårt samtal fyllde mig med sådant välbehag. Att bara kunna prata och lyssna och inte behöva oroa sig för nånting alls för man vet, av lång erfarenhet, att här är våglängden perfekt framskruvad just precis i detta nu.
Man blir ofta så upptagen av att göra saker med sina vänner att man liksom glömmer bort det där man faktiskt allra helst vill ha dem till, nämligen att bara vara tillsammans och njuta av varandras sällskap.
Så stort.
