Anne
Ställer till med ofog
28 sep 2009 03:30Jag vet inte om jag kan skriva nu egentligen. Jag är alldeles snurrig, det är trötthet och gin och den obligatoriska söndagsguinnessen och en hel dag på bokmässan och pyttelite sömn i en vecka eller så och en hals som övergått från att göra ont på insidan till att göra ont på utsidan.
Jag har haft i linserna i tre dygn nu, jag har helt enkelt inte varit hemma eller vaken nog för att ta ut dem på kvällarna.
Igår var en magisk kväll. Lustigt, för den började inte alls bra; min planerade outfit kändes bara fel, håret stod åt alla håll och kanter, nitbältet kändes korvigt men att skippa det kändes också fel, stövlarna var för stövliga, klänningen på tok för liten och koftan alldeles för städad. När jag väl tog mig till stan var jag en timme sen, typ.
Men jag träffade vännerna som jag var där för att träffa, vi satt och pratade och boppade som fan till rockig musik, jag spanade på massor av långhåriga karlar och brydde mig inte det bittersta om ifall de spanade på mig. Eller, jag var så övertygad om att ingen ändå skulle göra det med mitt korviga bälte och allt vad det var att jag inte funderade över det över huvud taget.
Istället pratade jag med folk. Inte direkt till överdrift, men jag och vännen såg ett par 100wattssmilgropar i baren och en stund senare gick jag förbi och klappade honom på axeln och berättade om våra iakttagelser. Han blev glad och sa att jag minsann inte var så tokig själv, men jag tolkade det som artighet och hyfs och tog inte åt mig så värst.
En annan barvända konstaterade jag att det var räätt så trångt i baren, men att det fanns ett litet utrymme mellan några som såg ut att sitta och prata med varandra. Så jag klämde in mig, och sa nåt peppigt om att komma och komma, och den ene av dem ryckte mest på axlarna och den andre svarade nånting jag inte minns. Och vi pratade lite strunt, jag var mest mitt sociala jag och trodde som sagt inget särskilt mer än att det var trevligt att prata. Jag skojade nog om att jag har kramtorka i mitt liv, i vilket fall som helst la han armen om mig en stund och det var ju inte helt fel.
Han var mycket söt och på nåt sätt så klickade vi. Jag vet inte om vi lyckades etablera någon direkt gemensam bas, men han hade vett att skratta åt mig och samtidigt ta mig på allvar och det är precis så man ska göra med mig. I aim to entertain, men det betyder inte att jag inte menar det jag säger. Jag menar det bara inte så blodigt.
Vi konstaterade att han var 88:a (och mina kära läsare förstår säkert att jag är en bra bit äldre?), och när jag fått beställa mina vattenglas som jag kommit dit för tyckte jag att det kunde räcka så och återvände till vännerna.
Men sen så skulle vi ju trots allt ha mer öl... och den där lilla nischen vid baren var ju ganska inarbetad vid det laget. Så jag återvände till 88:an, och gosade helt skrupellöst in mig under hans arm och pratade strunt lite till medan jag väntade på våra öl. När de väl kom tyckte hans kompis som satt på andra sidan om mig att jag kunde få en barstol att sitta på, så då satt jag där en stund till bara för att. Det kan ha varit så att vi pussades lite också.
Ja, men sen hade jag ju mina vänner att ta hand om, och öl att dricka upp, och sådär. Och sen var det egentligen dags att åka hem. Men. Hur det nu var så stötte jag ihop med honom när vi bestämt oss för att gå, och han stod upp och var lång över allt förstånd och vi pussades lite till och jag berättade att vi skulle gå och han hällde över sin öl i sin kompis glas och sen helt plötsligt så stod vi på spårvagnen och. Hånglade.
Jag hade en dejt på bokmässan idag, så vid nio imorse gick jag ifrån en naken mycket mycket trött yngling som satt i en blå soffa och redde ut tovor ur sitt långa svarta hår och tittade på mig med outgrundlig blick. Utan att lämna så mycket som ett namn eller ett telefonnummer.
Jag har blåmärken på konstiga ställen (hej insidan av vänsterlåret, är det nån som har bitit dig?) och inte fullt så konstiga (hej sjalar och polotröjor, ni är ju ganska fräcka modekoncept ändå), för att inte tala om ömmande... örsnibbar.
Nej, jag vet inte heller riktigt vad som försiggick inatt. Mer än att det var trevligt just då, även om jag lätt hade klarat mig utan de lite mer pubertala bieffekterna. Jag tänker nog låtsas som att det inte syns i närheten av lika mycket som det känns.
Och jag är liksom stolt. Över att... ta folk för vad de är, och inte gå och förvänta mig saker. Stolt över att våga vara nyfiken och intresserad trots att jag inte vet att det är besvarat. Det här med att bara börja prata med främlingar, det är nåt alldeles nytt för mig och det är nåt jag tycker om att lära mig.
Å andra sidan önskar jag att jag addat honom på facebook eller gett honom ett telefonnummer eller nåt. Just för att vi klickade, just för att han verkade fatta. För att han verkade intressant, om än... ung. Men, vi kanske ses igen. Det vet man aldrig. Stadens gator och barer.
Herregud vad det är dags att sova nu.
