Anne
Lika långt till stjärnorna
23 sep 2009 01:48Jag vet inte om det här kommer att bli en text, eller om jag bara tror att jag vill skriva nåt.
Jag känner mig pratsam, jag tror att det är det. Jag var så bedrövad förut, alldeles ledsen. Vaknade till en tjockgrå himmel, drog på mig gråa klänningen som inte alls sitter så bra längre som den gjorde när jag köpte den i våras, klev i ett par skor som jag nästan aldrig använder för att de känns lite off och gav mig av till stan.
Hos frisören stirrade jag på mig själv i spegeln och konstaterade att jag såg trött och ledsen ut, för att inte säga gammal. Äldre än vanligt iallafall. Jag försökte prata och se glad ut, men jag vet inte att jag lyckades.
Efteråt träffade jag systern och mangopanda, vi åt lunch på Bryggeriet och det var också lite grått, fast sällskapet var förstås himla fint. Systern åkte hem sen, men jag och mangopanda vandrade till Bergakungen och såg Ponyo.
Och sen åkte jag hem, och tvättade och dammsög och diskade, och sen hade jag telefondejt med en god vän.
Samma vän som ringde det där magiska telefonsamtalet förrförra Söndagen när jag trodde att jag skulle dö av ensamhet på fläcken just precis då.
Jag vet inte vad det är, men hon lyckas alltid tala ner mig från den där klippkanten. Hon lyssnar på vad jag säger och pekar ut självklarheter som min febriga hjärna inte riktigt registrerar, och även om det kan vara beska sanningar ibland så gör de allting klarare och därmed lättare att bära.
Jag har sån otrolig tur med mina vänner. Fina, fina människor som ramlar över mig vart jag än går, känns det som ibland. Folk som lyckas se nåt bra i mig som är värt all grinighet och egocentrism och monomani som jag kan slänga i deras väg. Jag är bara människa och det är klart att vi alla har våra bättre och sämre sidor, men vad stort det ändå är att just de här människorna tycker om just mig. :)
* * *
Och jag känner mig fri nu. Som jag ständigt upprepar; ensam ibland, men fri. Jag kan vara vem jag vill, bli vem jag vill, och jag är inte klar med vem jag vill vara än. Inte tillräckligt klar för att kunna vara någon för någon, känns det som ibland. Inte klar nog för granskning, inte klar nog för att stå pall om det stormar.
Samtidigt har jag väl då ett stort hjärta som bultar i kroppen. Ett stort behov av att tycka om och fascineras av och vara förtjust i.
Och då är det tryggt att välja folk som av en eller annan anledning är oåtkomliga. För att de bara sköter sitt jobb, eller för att de drunknar i problem, eller bara vad som helst. Folk som man kan öva lite på utan att riskera mer än ett krossat hjärta? Utan att riskera sig själv, och framförallt de där än så länge ofödda delarna av en själv?
Äh, vem vet. Själens mysterier, och allt det där.
Men bland alla trasiga ensamma oälskade människospillror i den här världen så är jag nog bland dem som har allra mest tur, trots allt.
