Anne
Neonskyltar på gatorna
19 sep 2009 02:41Jag har varit på konsert på Liseberg ikväll, och sen har jag promenerat hem med en liten avstickare till andra lång där jag konstaterade att det faktiskt är fredag och fullproppat. Varför kan det inte finnas en liten lugn tisdagsficka just där jag skulle vilja sörpla i mig en stilla Guinness?
Men. Jag var på konsert. Och sen promenerade jag hem. Och på vägen hem så komponerade jag någon slags text, eller början till en, eller delar av den, i huvudet. Jag gör ganska ofta det.
Andra saker jag gjorde medan jag gick var att prata med barmannen, köpa färgprover till matsalen, äta maryland cookies och dricka chai. Bland annat. I mitt huvud, alltså. Jag lever väldigt mycket inuti mitt huvud. Gör man det? Är det vanligt? Att man har interna dialoger med folk man skulle vilja lära känna lite bättre, eller folk man bara annars bara skulle vilja säga ett och annat? Det känns ibland som att jag aldrig pratar med folk i sinnevärlden för att jag är så upptagen med att prata med dem nånstans där de inte kan säga emot.
Jag minns inte riktigt vad det var jag gick och tänkte att jag skulle skriva om. Men jag tror att det hade att göra med... magi. Eller, de där stunderna som livet är till för. Som att uppleva "Det är vackrast när det skymmer" av Pär Lagerkvist, en av världens bästa dikter. Eller en konsert med Håkan Hellström på Liseberg, som på nåt sätt är en företeelse nära besläktad med sagda dikt.
Är inte det ett fantastiskt mysterium? Att det finns konserter, dit alla, alla kan gå, som samlar tusen och åter tusen människor, som alla bär en liten låga i sitt bröst som de tycker att ingen annan riktigt förstår, ingen annan än Håkan, och så står de där med sina lågor skrivna i varmröda ansikten bredvid själsfränder som är och förblir dem fullständigt främmande? Är det inte en gåta och en fantastiskhet att alla de här tusentalen vallfärdar in i parken, och efter konserten ut igen? Att de samlas från olika håll, och står där framför scenen, och sen sprids för vinden igen, ut i världen åt olika håll som om inget hänt? Och är det inte fantastiskt att när den här magin löses upp så blir det trafikstockning och en stunds småkaos bara för att den är så storskalig, omfattande så otroligt många människor?
Är det inte fantastiskt att en enda till råga på allt ganska kort liten karl kan stå på en scen och beröra, beröra alla de här människorna samtidigt? Jag vet inte, jag kanske låter lite labil, men jag tycker bara att det är så fantastiskt. Att människor samtidigt är så kapabla till fullständig apati och fullständig hängivenhet. Det är vackert, nånstans. Det är det som det går ut på.
Jaha, nu har jag ätit maryland cookies och druckit chai även i sinnevärlden. Det var, som man säger, inte det sämsta.
När jag får sms nuförtiden så vet jag nästan alltid vem de är ifrån. Sällan några överraskningar. Alltid från väldigt trevliga människor, förvisso, men... inga nya. Bara samma gamla.
Har jag stagnerat? Det har jag. Hur avstagnerar man? Hur skaffar man sig nya cirklar, som kan rubba de gamla? Omg.
Men samtidigt är det ju ett fint liv. Det är bron genom natten och över stan, det är långa benet före under den stora vida stjärnhimlen. Det är karlavagnen som snuddar vid hustaken, det är cassiopeja rakt ovanför huvudet så att man går med nacken vikt bakåt och näsan mot himlen när alla gatlyktorna plötsligt, som genom en skänk från ovan, unisont slocknar.
Det är människomysterier. Det är fjärilar i magen. Det är självklarheten i alltihop när det plötsligt går upp för en att om det faktiskt finns nån man går och tänker på så är det väl klart att man ska tala om det för personen i fråga? Om man längtar efter att träffa på någon så är det väl inget fel i att försöka se till att göra det? Tänk att sånt kan bli så komplicerat ändå.
Fast. Sen ska man ju hitta rätt på den där mänskan också. Men förr eller senare så.
Jag har snöat in på en ny låt förresten. Big City Love, av Laleh. Jag har försökt lyssna på henne förut utan att riktigt lyckas bli fångad, men den här låten är så den här hösten för mig. Yum.
Och nu är det inte många dagar kvar till LWs nya skiva......................... :D
Men jag vet inte. Klockan är fem över halv tre, jag borde nog sova. Vill nog sova. Samtidigt var det ytterligare några saker jag vet att jag ville skriva om, men jag tror att jag inte orkar sitta här och fiska fram dem ur den trötta hjärnan. Och kanske är det här inlägget tillräckligt långt som det är.
Kanske kommer de sakerna en annan gång.
Men jag tycker om september nu.
