vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

OMG Heartbreak

13 sep 2009 14:14
Alltså jag blir ju fan deprimerad. Varför blir det såhär jämt? Vad är poängen med att trilla igenom livet med ojämna mellanrum? Vad är meningen med att ha en ängslig hamster som krafsar omkring i bröstet, en oro som vägrar visa någon väg ut?

Vad är det som är annorlunda nu, jämfört med en vecka sen?

(några timmar passerar här)

Man kan gå och grubbla över sitt värde och sitt vett och skaka av ensamhet och vara bedrövlig. Hasa sig genom morgonen, flera lager pyjamas plus raggsockar, tvinga sig till att göra frukost trots att man inte vill bara för att något slags struktur måste vi ha här.

Och sen, något slags karmisk belöning kanske det trots allt är, ringer en av vännerna jag var ute med igår och allt grubbel bara väller ur mig, en kaskad av ord och tårar, och hon tar mitt hjärta mellan sina varsamma händer och blåser på det och ger mig kärlek.

Nej, vi klarar oss inte ensamma, vi människor. Vi behöver varandra. Behöver sådana som lyssnar och puttar på oss när vi fått motorstopp i djupa leriga hjulspår. Det är en otrolig ynnest att få ge och ta emot den uppmärksamheten, men störst av allt är när den kommer som en skänk från ovan när man är så illa däran att man inte ens förmår be om den.

(här går det lite mer tid)

Jag har ätit frukost, och jag har ätit lunch, och jag gräver i skafferiet och kylen och funderar på vad jag behöver fylla på förråden med. Samtidigt flyttar jag lite långsamt böcker från travarna i extrarummet till de tomma nydammade bokhyllorna i det numera färdigmålade vardagsrummet. Spolar upp ett såpabad åt mina ingrodda spisgaller. Kikar runt på adlibris efter intressanta böcker. Sorterar in böcker i hyllan, får gåshud och värk i hjärtat av vissa titlar, ser genom veck av tid ända bort till unghjärtat som tog dem till sig från första början. Låter Lars Winnerbäck bada mig från hjässan till fotabjället, en Spotify-playlist med samtliga studioskivor från den första till den senaste är 6,4 timmar lång och jag har kommit till Söndermarken.

Det är en sån dag. En mjuk dag, en långsam, men inte verksamhetslös. En dag för att låta det trasiga nyplåstrade hjärtat vara mjukt för sånt som inte skaver, gamla älsklingsböcker, vänner som ringer, satsumasfärgade björkar mot blåblå himmel.

Ibland känns det som att varje liten sak man gör är så menings- och verkningslös. Finns det verkligen någon poäng med att skrubba hela köket från tak till golv? Det är ju samma kök ändå? Spelar det någon roll om jag pratar med människan framför mig eller om jag ignorerar henne? Hon lär ju träffa på hundra andra som mig innan dagen är slut ändå?

Sen skrubbar jag i köket och det blir rent, det syns skillnad trots att jag inte just tänkt på att det skulle vara särskilt smutsigt, och det blir fint och doftar såpa och känns på något vis riktigare.

Ja.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Germund, Görel
:: reklam ::